Aftonbladet – 28 juli 1862, sida 2

bad han sikta. Ni kan väl ej fordra att jag skull å.ervända till London utan att förut få äterse Magdalen? Mr Clare såg tankfull på sin son och besinnade sig några ögonblick innan han svarade. CPu kan torka tårarne ur dina ögon, sade han. Du skall få se Magdalen innan du reser. Sedan han hade sagt detta, lemnade han rummet och gick in i sitt arbetsrum. Böc kerna lågo som vanligt till hands åt honom. Han öppnade en af dem och satte sig att läsa som han brukade. Men hans uppmärk samhet var förströdd , och allt emellanåt stannade hans blickar på den tomma stolen midt emot honom — den stol på hvilken hans gamle vän under så många flydda år hade sutit och smågrälat godmodigt med honom. Efter en kort strid med sig sjelf slöt han åter till boken. Eördömme den stolen! sade han, ?den vill tala om honom och jag måste lyssna derpå.4 Han tog ned sin pipa från hyllan och stoppade den mekaniskt. Hans hand darrade, blickarna vandrade åter tillbaka till. den gamla platsen och mot sin vilja suckade han djupt. Denna tomma stol var det enda jordiska argument för hvilket han ej hade något svar, hans hjerta erkände sig vara besegradt och trots hans bemödande fylldes hans ögon med tårar. Han har ändå till slut lyckats besegra mig, sade den gamle sträfve mannen. Det finns ännu en svag punkt hos mig — och han har funnit den.? Under tiden inträdde mr Pendril i parken och följde den gångstig son förde fram till den numera obesökta trädgården och det ödsliga boningshuset. Vid dörren kom betjenten honom till mötes, han hade synbarMA lv)