Aftonbladet – 26 juli 1862, sida 2

Litet sednare kom det bud till sjukrummet, att gamla mr Clare hade ensam kommit till stället och väntade i nedra förstugan, för att få höra hvad läkarne sade. isg Garth kunde icke sjelf gå ned; hon skickade blott en helsning. Han sade åt tjenstflickan, jag skall komma igen om två timmar och höra efter — och gick derpå långsamt sin väg. Olik andra menniskor i allting annat, hade ej heller hans gamle väns död förmått verka någon synbar förändring hos honom. Den känsla, som dref honom att gå fram till gården, för att efterfråga tillståndet derstädes, var den enda skymt af menskiigt deltagande som förrådde sig hos den gamle, besynnerliga tvärviggen Efter de tvenne timmarnas förlopp kom Han tillbaka och denna gång talade miss Garth med honom. De skakade hvarandras hand under tystnad. Hon väntade stum — hon hemtade allt sitt mod för att kunna höra honom tala om sin förlorade vän. Men nej, han nämnde icke ett ord om den olyckliga händelsen; han lät ingen hänsyftning undfalla sig rörande det förskräckliga dödsfallet. Han fråsade: är hon bättre, eller sämre och sade ntet vidare. Qväfde han med sträng sjelfbeherskning sin egen sorg öfver vännen, ör att endast uttrycka sin oro öfver dess maka? Denne mans karakter, såsom en böjlig fiende till verlden och dess plägseler, kunde väl rättfärdiga en sådan tolkning; uf hans handlingssätt. Han upprepade sin, råga, är hon bättre eller sämre? i Miss Garth svarade honom: Ej bättre; om någon förändring har in-. räffat, så är den till försämring.4 De hade detta korta samtal i förmaket rid glasdörren utåt trädgården. Sedan mr. Slare hade erhållit detta svar på sin fråga,