Aftonbladet – 26 juli 1862, sida 2

pick han ut i trädgården, men vände sig astigt cm och sade vidare: Har läsaren uppgifvit allt hopp? eHan har icke dolt för oss att hon sväfvar i stor fara. Vi kunna endast bedja för henne.4 Den gamle mannen lade handen på miss Garths arm och såg forskande på henne. Ni tror således på bönes?4 sade han. Miss Garth drog sig bedröfrad ett par steg tillbaka. Ni kunde hafva skonat mig för en dylik fråga, sir, under en tid, sådan som denna. Han syntes ej fästa någon uppmärksamhet vid hennes svar. : Hans blickar. voro oafvändt riktede på hennes ansigte. eSå bed4, sade han, som ni aldrig förr har bedit; bec för räddningen af mrs Vanstones lif. Han lemnade henne. Hans röst och sätt inneburo en outsäglig fruktan för framtiden, som likväl hans ord icke hade uttalat. Miss Garth följde efter honom ut i trädgården och ropade honom vid namn. Han hörde henne utan tvifvel, men vände sig ingen gång. om; han påsk ndade tvertom sina steg, likkom han önskade undvika henne. Hon följde honom med sina blickar i den ljumma, månljusa sommarnatten, medan han gick öfver gräsplanen. Hon såg hans hvita vissnade händer -— såg dem plötsligt, mot parkens mörka bakgrund höjas och vridas öfver bans hufvud. De sjönko åter ned — träden omhöljde honom med sina skuggor — han var borta. Med ännu en ångestfull börda mera på sitt sinne återvände miss Garth in till den lidande husmodern. Klockan var nu öfver elfva. En stund hade förflutit sedan hon sett och talat vid de båda systrarne. De frågor, som hon