Aftonbladet – 24 juli 1862, sida 2

rat Eonungens besök i Danmark; Berlingske Tidende innehåller härom ytterligare följande: Sedan middagen på Fredensborgs slött på fredagsaftonen var slut samt kanonskott och gardesmusiken hade förkunnat att det anordnade fyrverkeriet skulle afbrännas, Öppaades slottets deuxbattanger utåt trädgården och konung Fredrik framträdde, helsad at den talrikt samlade mängdens jubel samt följd af konung Carl XV, för hvilken äfven höjdes entusiastiska Iefverop. Fyrverkeriet börjades, och så ofta skenet deraf tydligare visade konung Carls manliga gestalt, ljödo på nytt lefverop och oändliga hurrarop. Fyrverkeriet var utomordentligt vackert, men mängdens blickar voro mera fästade på konungarne. Efter dess slut utbröt mängden ånyo i stormande hurraroy och lefverop för nordens konungar, hvarefter konung Fredrik yttrade till de församlade ungefär följande: I veten huru rördt mitt hjerta är i detta ögonblick, då jag har vid min sida en så irofast vän som min broder konung Carl. Låtom oss alla bedja Gud bevara konungen, min älskade broder; Carl XV.? Dessa ord besvarades med ett jubel, som tycktes ej. Vilja taga slut, Konung Carl-helsade och tackade, hvarefter begge konungarne drogo sig tillbaka: På lördagsmorgonen kl. V, 8 begåfvo sig konungarne från Fredens! org till Bernstorff för att besöka prins Ferdinand, och derifrån till Öharlottenlund för att besöka landtgrefvinnn Charlotta af Hessen. Från Charlottenlund reste monarkerna till Frederiksberg. På vägen voro stora menniskomassor samlad: och en mängd dekorationer :ahbragta, hvaribland flera äreportar. Kl..1 framkommo konungarne. Sockaens invånare hade upprest äreportar, 13 alnar höga. På den ena stod konungarnes velspråk; ofvanpå den enas pilastrar svajade svenska och norska flaggan. Den andra äreporten var prydd med svenska riksHon knackade på dörren, men ingen svarade. Hon försökte att öppna den, men den. var stängd. Den trumpns, oböjliga Norah bade låst in sig. Under andra förhållanden skulle icke Magdalen hafva nöjt sig med att knacka på — hon skulle hafva ropat högt genom dörren och ropat allt högre och högre tills hon hade oroat hela huset och på detta sätt slutligen vunnit sitt mål. Men morgonens ovisshet och oro hade redan gjort henne nervös. Hon gick stilla ned för trappan igen och tog ned sin hatt från dess plats i förstugan! Han sade åt mig att jag skulle taga min hatt, sade hon för sig sjelt med en undergifven barnslig lydnad, som var helt främmande för hennes karakter. Hon gick ut i trädgården och bort till den del deraf, som gränsade till parken, samt dröjde der tilldess hon skulle få se den första skymten af sin far, då han kom tilibaka. En half timme förflöt — fyrtio minuter förgingo — då hörde hon hans röst, ehuru han sjelf ännu var dold af träden. cKom hit! hörde hön honom med stark röst ropa åt hunden. Hon blef blek. Han är ond på Snap!4 hviskade hon för sig sjelf. Nästa minut blef han synlig, gående med hastiga steg, nedböjdt hufvud och Snap i onäd bakom hälarna. Den våldsamma stegringen af benpnes oro vid dessa hotande tecken till att någonting var i olag återgaf henne bela sin naturliga kraft och dref henne till ett förtvifledt beslut att, kosta hvad det ville, taga reda på sanningen. Hon gick med beslutsamma steg framåt ör att möta sin far. Ditt ansigte säger tydligt nog hvilka nyheter du medför, pappa, sade hon med svag röst. Mr Clare har varit lika hjertAR sam vanliot — mr Clare Har sagt nej.