Aftonbladet – 23 juli 1862, sida 2

skulle tala. Han sansade sig slutligen och sade endast dessa ord: Du förvånar mig, Magdalen; du förvånar mig mer änjag kan beskrifvac. Vid den förändrade tonen i Mans röst — förbytt till lugnt, faderligt allvar — slöt Magdalen sina armar fastare omkring honom än förut. ?Har jag gjort dig ledsen pappa?? frågade hon med sakta stämma. Säg ej ott jag har gjort dig ledsen! Hvem skulle jag väl förtro min bemlighet, om ieke dig? Låt honom inte resa! — ack nej, gör det icke! hans hjerta skulle brista dervid. Han är rädd för att säga det åt sin far; han är äfven rädd att du skall blifva missnöjd på honom. Det finnes ingen som kan tala ett godt ord för oss; mer än — mer än jag. O, låt honom icke resa! För han egen skull — och för min! tillade Hon knappt hörbart, i det hon kysste sin fars kind. Mr Vanstones vänliga ansigte fick ett sorgset uttryck; han suckade Och strök med ömhet hennes vackra hufvud. Tyst, mitt barn, sade han nästan hviskande; tyst? fon anade föga hvilket ljus nuw vid hvarje ord, hvarje åtbörd åf henne uppgick för honom. Han hade varit en: fullväxt lekkamrat för henne alltifrån hennes barndom till denna dag. Hon hade dänsat och gycklat med honom då hon gick klädd i kolt — hon hade gjort så ännu då hon bytte ub barndomens drägt emot den unga flickans. Han hade aldrig varit länge nog skiljd från benpe för att de förändringar som ären medförde i hennes ytire gestalt kunde halva tilltvingat sig hans uppmärksamhet. Hans naturliga faderliga känsla för henne hade blott sagt honom i sednare år att hon hade växt upp till ett stort barn — och föga derutöfver. Och ju — inom ett ögonblick