Aftonbladet – 19 juli 1862, sida 3

om svenska armåns förlust vid Pu!tava skulle hafva inskränkt sig till endast 500 man stupade af alla grader; men än mera sällsamt vore det om hvar 23:0je man bland dessa skulle hafva hetat Wrangel. Så äricke heller förhållandet; ty man kommer sanningen mycket nära, om man multiplicerar den af hr Wieselgren angifna totalsumman af vid Pultava stupade svenskar med 20; men deremot minskar den för wranglarne uppgifna dödsförlusten till 14. Svenska grafven vid Pultava innesluter nemligen icke endast 500, utan 9224 svenskar, hvilka sedan halftannat århundrade der hvila bredvid 1344 sina fiendtI:ga motståndare; och bland de 298 alla till namn, grad och regemente kända svenska officerare, som i detta hjeltekummel fått sin plats bredvid denaf hr Wieselgren omnämnda öfverste Wrangel, finnas endast tvenne, som med honom buro samma namn: nemligen öfverstelöjtnanten vid Westmanlands regemente Casimir Sigismund och fendriken vid lifgardet till fot Garl Gustaf Wrangel. r Wieselgren uppgitver tillika att man räknar icke mindre än 70 Wranglar såsom stupade i konung Carl XII:s krig. Härutiligger en stor öfverdrift; ty utom de trenne redan omnämnda vid Pultava stupade hafva under desca krig endast 10 Wranglar fallit för fiencen, nemligen: kaptenlöjtoanten vid lifdrabamwerna friherre Otto Wilhelm Wrangel, som s:upade vid Holofzin den 4 Juli 1708; öfverstelöjtnanten vid skånska stånddragonerna Henrik Wilhelm Wrangel, som dödades af en styckekula vid Zyrozini i Ukrän den 23 Januari 1709; Majoren vid rigiska adelsfanan friherre Crojl Wrangel, som redan fången massakrerades efter slaget vid Gemauerihofi den 16 Juni 1705; major Hans Henrik Wrangel, som stupade vid Sataden den 19 Mars 1703; 2:ne ryttmästare Wrangel, af hvilka den ena, vid .revelska adelsfanan, stupade vid Errestfer den 31 December 1701, den andra, vid Armfelts dragoner, stupade vid Gadebutrch den 9 December 1712; en kapten Wrangel vid Westgöta Dals regemente, som stupade vid Mittau den 14 Juli 1705; 2:ne löjtnanter Wrangel, af hvilka den ena ger i Ingermanland 1703 och den andre, tillhörande Åbo läns regemente, vid Rapin den 6 Sept. 1701 samt slutligen lifdrabenten Reinhold Wrangel, som stupade vid Narva den 30 Nov. 1700 vid konungens sida såsom dess ordonnans. Den lemnade uppgiften angifver således 5 till 6 gånger större antal slupade Wranglar än det verkliga. Hr Wieselgren tästeri öfrigt särskildt uppmärksamheten derpå att ingen general är jordad i Pultava-grafven, och tillägger att då öfverstarne stupade, så följde fältmarskalkarne (det farns likväl endast en, nemligen den hjeltemodige Rehnskiöld) och generalmajorerna konung Carl till Turkiet eller czar Peter til triumfen i Moskau4. Detta ytrande innebär den antydan att tjenstepligten eller hjeltemodet hos konung Carl XII:s krigare förslappades så snart generalsvärdigheten ernåddes, en antydan som innebär en stor orättvisa. Att ingen af de generaler, eom under Pultavaslaget förde anfallskolonnerna, eller tjenstgjorde såsom generaladjutanter eller innehade högre befäl, föll deuna dag för fientlig kula kan icke vara annat än en ren tillfällighet, vällad af ödets nyck; ty i en så het och mördande drabbning som denna, och i hvilken dessutom det egentligen var det fientliga artilleriet som vållade oederlaget, är det icke tänkbart att här massornas ledare (generalerna) skulle under en elfva timmars strid kunna hafva befunnit sig utom skotthåll. Det är dessutom bekant att general Lewenhaupt, som hade befälet öfver hela infanteriet, hvilket egentligen gjorde anfallet på ryssarne, uppehöll sig. vid lifgardets kolonn, då denna stormade fram mot de ryska skansarne, samt att generalmajor Roos, som hade befälet öfver andra eanfallskolonnen, blef jemte denna afskuren och efter ett tappert motstånd tillfångatagen; äfvensom att generalmajor Stackelberg, som förde tredje anfallskolonnen, samt generalmajorerna Hamilton, Schlippenback och prinsen af Wirtemberg, som anförde kavalleriet, blefvo liksom fältmarskalken Rehnskiöld gjorda till fångar på sjelfva slagjältet under den häftigaste striden. Också är det förmodligen första gången den insinuationen, att konung Carls käcka generaler skola af personlig försigtighet hafva undvikit fiendens närhet, halkat öfver ena talaree läppar, under det att det är ganska vanligt att man lägger både konungen och hans generaler till last att de under striden läto ai personlig stridslust förleda sig att glömma befälhafvarens pligt för att kunna fullgöra sol datens. Förtjena dessutom generalmajorernat förebråelse derföre att de icke blefvo död skjutna, så kan man ju med lika mycket skäl rikta förebråelsen mot konungen sjelf deröre att de fientliga kulorna dödade hans drabanter, hästar och bårdragare samt krossade sjelfva sjukbären, men skonade honom — nd Till redaktionen af Aftonbladet. Den som varit statsrevisor vet hvilket ökadt, obehörigt besvär härflyter deraf ati icke ett för räkenskopernes uppställning gemensamt formulär förefinnes och följes.