Aftonbladet – 19 juli 1862, sida 3

fatet så hårdt, att det gjorde ondt i hennes fingrar. Franks sjelfbeherrskning var vida mindre säker; den räckte blott så länge som han höll sig passiv. Då han steg upp för gå, då han kände den varma, fasta tryckningen af Magdalens fingrar, när hon fattäde hans hand och i samma ögonblick lät en lock af sitt hår falla i den, blef han tafatt och förvirrad. Han skulle hafva förräådt både Magdalen och sig sjelf, om ej mr Vanstone, utan att märka någonting, hade skyddat hans reträtt genom att följa honom ut ifrån salongen, under det han hela vägen klappade honom på axeln. tGud vare med dig, Frankl! sade den vänliga röst, som aldrig hade ett hårdt ord för någon varelse. Din lycka väntar dig. Gå på, min gosse, gå och grip den.4 JaS, sade Frank, jog tackar er. Det torde väl förefalla något svårt till en början: Naturligtvis är det dock, som ni alltid iar sagt mig, en mans pligt att segra öfver alla svårigheter och att icke klega öfver dem. Jag skulle emellertid önska att jag ej kände mig fullt så osäker i min aritmetik. Det är nedslående att känna sig osäker i den vägen. — Ack, ja; nog skall jag skrifva och säga er hur jag befinner mig. Jag är er mycket förbunden för er godhet och högst ledsen öfver att det ej ville lyckas för mig som ingeniör. Jag tror att den vägen ändå skulle hafva anstätt mig bättre än handeln. Det kan väl inte hjelpas nu mera, eller huru? Jag tackar er ännu en gång. Farväl.t Och dermed dref han bort in i den töckniga, kommerciela framtiden, lika kraftlös, lika tanklögs, lika belefvad som alltid. Forts. följer.)