Aftonbladet – 19 juli 1862, sida 3

het — numera förgäten — resan till London. På aftonen kom Frank och tillkännagaf att hans far utan förskoning hade dömt honom att lemna Combe Raven med bantåget nästa morgon. Han berättade detta förhällande med en min af känslosam resignation, samt lyssnade till mr Vanstones något stojande glädjebetygelser med en mild och stum förvåning. Den ljufva melankoli. som låg i hans bliekar soch sätt, förhöjde betydligt hans personliga förmåner. Denna afton var han, på sitt egendomligt vekliga sält, vackrare än någonsin. Hans milda, bruna ögon kastade ömma, drömmande blickar hit och dit i rummet; hans hör låg så väl, hans fina händer hvilade på länstolens armstöd med ett smäktande behag. Han liknade en konvalescent Apollo. Aldrig hade ban vid något föregående tillfälle med större fördel öfvat den sällskapslifvets konst som han vanligen tillgerep — konsten att kasta sig öfver societeten under karaktären af en elegant snara, och förmenande sig visa sina medmenniskor en ynnest genom att tillåta dem lågas af honom. Det var utan fråga en edsam afton. Hela ansvaret för konversationen föll på mr Vanstones och miss Garths lott. Mrs Vanstone var vanligen tyst; Norah höll sig envist i bakgrunden; Magdalen var stilla och saktmodig, mer än man skulle hafva ansett möjligt. Hon var, från början till slut, ständigt på sin vakt. . De få betydelsefulla blickar hon kastade på Frank träffade honom som en blixt och undandrogos honom åter, innan någon annan hade kunnat se dem. Afven då hon räckte honom sitt t och dervid hennes sjelfbeherrskning gaf vika för den frestelse ingen qvinna kan motstå — frestelsen att vidröra den man. som hon älskar — äfven då höll hon i t