Aftonbladet – 19 juli 1862, sida 3

bättre denna gång? frågade hon; hvad mera ?4 Mrs Vanstone afklippte en löstråd i sin sömnad och skrattåde hjertligt. Min goda vänt, sade hon, det finns ett simpelt ord-pråk här på landsbygden, som säger att vi böra ej räkna våra kycklingar, förrän de äro kläckta.? — Låt oss dröja li: tet, innan vi räkna våra. Det var ej lätt att tysta miss Garth, då hon talade hänförd af en stark öfvertygelse; men detta svar gjorde henne stum. Hon återtog sitt arbete, och att hon tänkte outsägliga ting det kunde skönjas på hennes min. Mrs Vanstones sätt att bebandla saken var i sanning högst besynnerligt. Här fanns på ena sidan en ung flicka — till sin person ovanligt intagande, med utsigt att en gång få betydlig rikedom och af en samhälisställning som kunde gifva henne anspråk på anbud af de första unga män i trakten — som tanklöst skänkte bort sitt hjerta åt en fattig, oduglig, ung man, hvilken hade misslyckats på den bana som först hade blifvit honom bestämd och som, i fall han också hade framgång i sitt sednare företag, icke på många år kunde komma i den ställning att han skulle kunna: gifta sig med en ung dam af rikedom och anseende. — På andra sidan deremot fanns denna unga flickas mor ingalunda orolig öfver utsigten af en förbindelse, som minst sagdt var föga önskvärd; som, att döma efter hennes blickar och ord var på intet vis säker att ej ett giftermål mellan mr Vanstones dotter och mi Clares son skulle kunna blifva ett så nöjaktigt resultat af den vänliga bekantskapen mellan de unga, som deras föräldrar möjligtvis kunde önska! Det var i sanning för. vånande, i allrahögsta grad! Ja, nästan lika oförklarligt som denna föregående hemlig: