Aftonbladet – 17 juli 1862, sida 3

2 bevisade detta mer än något annat. Brefvet började med en berättelse: — Vid sista. re. petilionen hade hon (alldeles ofrivilligt) komnit. all höra. personliga anmärkningar, för hvilka hon var föremål: Möjligtvis hade (ey möjligtvis hade de äfven icke afseende pä hennes — här, och på hennes — växt. fon ville ej göra mrs Marrable ledsen 1 ed ålt upprepa dem, ;Icke heser ville hon upp: fö några namn, .emedan det stred mot hennes natur att göra en ledsam sak värre, Det enda handlingssätt hon fann öfverensstämma med den aktning hon var. skyldig ig sjelf, vore att afsäga sig sin röll.. Hon mneslöt den följektligen i-sitt, bref tillumrs Marrable, med många ureäkter för sin förmätenhet alt åtega sig en ungdomlig roll vid — hvad en ung herre hade behagat kalla T hennes ålder och med — hvad två unga damer hade ysarit nog obelefvade att nämna — hennes ofördelaktiga hår och — figur. En ypgre öch mera integande representant af Julia skulle tvifvelsutan lätt blifva funnen. Emellertid skänkte hon alla de nämnda per.sonerna. sin fullkomliga förlåtelse och bad alt 1å tillägga de varmaste och sannaste lyckönskningar för framgången af societetsspektåklet; Fyra aftovar derefter skulle pjesen gifvas. Om någonsin ett menskligt företag vari behof af goda önskningar föratt vinna framgång, sä vär detta visserligen händelsen med det teairaliska nöjet vid Kvergrön-hödge! En länstol var tillåten iåne på scenen och i den sjönk. miss Marrable ned för att göra sig i ordning till-ett anfall af spasmer. Vid de första ryckningarna steg Magdalen fram, tög breivet ur miss Marrables Hand och hämmade den befarade kätastrofen. EG tHon är en ful, fliniskallig och elak, gammal oläcka, sade Magdalen, under det hon ref sönder brefvet i små bitar och kastade dem öfver sällskapets hufvuden. Men jag kan säga henne en sak — hon skall icke lyckas förstöra hela vårt nöje. Jag skall ; ; . (Forts) spela Julia.