Dekymmer 1 aliseende på den växande gro dan. Rågåkrarne äro i synnerhet illa tillty gade och den mot jorden nedslagna äringe! lemnar föga utsigt till mogen skörd. — Från Malmö skrifves den 12:te: Väderleken har något stadgat sig och pi de sednaste tre dagarne har nästan inte regn fallit här. . ——R— — Med anledning af den i Victor vg roman Les Miserables förekommande be skrifningen på slaget vid Waterloo, och hvilken beskrifning påstås att general Cambronne ej fällt det bekanta uttrycket: Gardet dör, men ger sig icke4, fioner man i Moniteuren för den 8 Juli en af en medlem af Napoleons gamla garde, vid namn Antoine Deleau, införd berättelse, hvari den gamle soldaten, som var med vid Waterloo. intygar att han hört Cambronne fälla. detta historiskt blifna uttryck. Den gamle Deleau vn sig såsom följer: SJag var med vid aterloo i gardets carrå, i första ledet emedan jag var så stor och lång. Jag hörde till det unga gardet, eftersom jag ej var mer än 23 år, men som man vet var det unga gardet inkalladt för att fylla luckorna i det gamlas led. Engelska artilleriet affyrade sina salvor mot oss, vi svarade med salvor ur våra gevär. Under ett uppehåll ropade den engelska generalen : Grenadierer, gifven er! General Cambronne svarade då (jag hörde det och flera af kamraterna): La garde meurt el ne serend pas! Fyr! kommenderade den engelska generalen. Vi bildade carr och fortforo att skjuta. Grenadierer! gifven er, hördes ånyo den engelska generalens röst, gifven er och I skolen behandlas såsom de förste soldater i verlden! La garde meurt et.ne se rend pas! svarade ännu en gång Cambronne, och utefter hela linien upprepade officerare och soldater dessa ord, och jag mians mycket väl att äfven jag skrek dem. Ett ögonblick derefter hade en kula genomborrat Cambronnes bröst. Jag förklarar således att jag hört vår general tvenne gånger yttra just de orden: La garde meurt et ne:se rend pas! Dokumentet är undertecknadt, utom af Deleau, af prefekten i Valenciennes, hvarest Deleau nu är bosatt, afhertigen af Magenta, generalen Mac-Mahon m. fl. officerare, som hört berättelsen ur soldatens egen mun. Dagen efter berättelsens införande i Moniteuren var Deleau utnämnd till riddare af hederslegionen. — I föjande ord at Göteborgs Handelstidning instämma vi fullkomligt och som vitro med oss alla tänkande i vårt land: En predikan i fria luften hölls i går eftermiddag sf doktor Wieselgren. Det är ett vackert, från de frialänderna Storbritannien och Amerika hemtadt bruk at under Guds fria himmel förkunna Guds ord för en lyssnande menighet, och det länder till ett vittnesbörd för hr doktorns nit att här hafva sökt införa detta bruk; men om det är sannt, hvad vi hört försäkras, att hr doktorn — i stället för att inskränka sig till att förkunna hvad han och andra, som tro på augsburgiska bekännelsen, anse vara gudomlig san: ning — tillika vänder sig med direkta angrepp mot svenska pressen och mot författare, som offentliggjort resultaten af tidens vetenskapliga forskniog på det teologiska området; om det är sannt, att han stämplar dessa såsom antikristert och gifver dem andra, i hopens öra stygga vedernamn, så måste vi djupt beklaga ett sådant förhålllande, Teologiska frågor af det slag, som nu i Sverge, likasom öfver hela den prote: stantiska -verlden, äro föremål för de tänkandes uppmärksamhet, låta icke lösa sig i predikoföredragets form, utan endast genom en opartisk pröfning af de å ömse sidor uppstälda argumenterna. Och då skiljaktighetspunkters framhållande i en predikan ingalunda är egnadt att befästa åhörarne i deras antagna tro, utan sfarare kan hafva en motsatt verkan, förstå vi icke hvarför dessa föredrag skola hafva en polemisk form, helst vi äro öfvertygade att hr doktorns mening ingalunda är att vädja till de okunniges fanatism. Till all lycka är fanatismens känsla i det närmaste förkolnad öfver hela kristenheten. Det gifves nu endast tvenne partier: menniskor, som äro lugna och lyckliga i sin undfångna tro, eller menniskor, som, otillfredsstälda af denna, känna hugnad och glädje i allvarligt sträfvande efter sanningen. De kunna i ro existera vidl hvarandras sida, och det tjenar numera till intet att söka upphetsa de förre mot de sednare. Blott på argumenternas fält bör ochj: måste striden föras. Och det är icke denj starkaste i deklamationen, utan den i dis