Aftonbladet – 16 juli 1862, sida 3

cEn amerikansk konflikt i Söderhamn. En af oss reproducerad uppsats i tidningen Helsingen angående Xen amerikansk konflikt i Söderhamn har föranledt en norsk sjökapten att begära plats i Aftonbladet för några beriktiganden och påminnelser, hvilka vi meddela i sammandrag. Tidningen hade berättat att det amerikanska skeppet blef anropadt och uppfordradt att utlemna det norska manskap som det hade ombord. Insändaren SK att vid de om uppträdet hållna förhören har Uppgifvåta att den amerikanska kaptenen hade från flera båtar, som närmade sig hans fartyg, blifvit tillropad, huruvida det funnes svenskar och norrmän ombord, med uppmaning att utlemna dem. Det var således icke fråga ensamt om norrmän. Vidare meddelade Helsingen att en norrman från skeppet hade kastat sig i sjön och blifvit upptagen af båtarne samt att en annan norrman hade varit upphofsman till konflikten; men under förhöret har icke förekommit någon bevisning om att dessa män verkligen varit norska. — I allt fall förmenar insändaren att en norsk sjöman som rymt från sitt fartyg i längre har rättighet att anses för norrman. varje rymmare betraktas åtminstone af alla skeppsbefälhafvare såsom en renegat och utan medborgarrätt. Helsingen hade gifvit de öfriga i hamnen liggande norska fartygen en förebråelse för att de ej gjort någonting för att hindra anfallet. Insändaren svarar härpå, att som det skedde kl. 9 10 om aftonen, så hade de flesta af besättningarne gått till hvila; att de norska fartygen lågo nära , mil från det amerikanska skeppet, så att de svårligen kunde veta hvad der föregick; och att ingen förståndig menniska kunde landa sig i en sådan sak utan att hafva noga reda på dess sammanhang, helst i ett sådant land som Sverge, der en så god lagskipning finnes. På Helsingens yttrande att norrmännen ej så gerna skulle se de stora amerikanska skeppen komma till hamnar, der norrmännen förut haft uteslutande fraktfart, svarar insändaren att de flesta norska I en nu för tiden hafva ett alltför klart begrepp om frihandel för att hysa någon sådan afundsjuka. Deremot håller insändaren icke för otroligt att några norska kaptener må ha unnat kräctikanäten det timade uppträdet, emedan de ansett det som en vedera för den behandling norska fartyg ofta ida i amerikanska hamnar, i det att s. k. Runners der på ljusa dagen och ej sällan med väpnad hand komma ombord på norska fartyg och taga derifrån alla eller flera man af besättnin gen, fastän denna är mönstrad för hela resan, och der det är sällsynt att konsulerna eller någon annan myndighet taga saken så allvarsamt om hand att man återfår det förrymda folket. Till slut yttrar insändaren att han och flera jemte honom tro: att folket som anropade det amerikanska skeppet ej kan ha blifvit förledt till våldsamheter af en enda mans inverkan på dem, utan att det är vetskapen om att medmenniskor blifvit misshandlade som uppretat ett så godsint folk som den svenska arbetsklassen ä känd för att vara.