Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 2

skall hafva denna lysande plats och jag vågar hur högt vad som ni sjelf vill bestämma att han skall fylla den väl. tJag är ej rik nog att vanligtvis slå vad, svarade mr Clare; men jag tror mig hafva en guinå liggande någonstädes i huset och den vill jag våga på att Frank kommer tillbaka i edra händer som ett falskt skillingsstycke. CTopp!4 sade mr Vanstone. Nej: vänta ett ögonblick! Jag vill ej göra ynglingens karaktär den orättvisan, att slå vad derom med lika mynt. Jag vågar fem emot en, att Frank med heder går igenom detta prof. Ni borde blygas att tala om honom på detta sätt. Hvad ni har för hocus-pocus i ert sätt att resonnera, det ger jag mig inte ut för att känna, men ni slutar alltid med att tvinga mig taga hans parti, liksom jag vore hans far, i stället för ni. Ack, ja bevårs! om jag blott ger er tid, så skall ni nog försvara er. Men jag vill inte gilva er tid; jag vill ej höra edra hårklyfverier. BSvart är hvitt, elter ert sätt att dömma. Jag bryr mig ej om det der pratet; svart är svart, det säger jag. Ni må alltför gerna räkna nitton på dussinet — jag skrifver emellertid med dagens post. till min vän och säger ja, på Franks vägnar. På detta sält var det som mr Francis Clare hade rest till norra delen af England vid sjutton års ålder för att börja sin bana genom lifvet som civilingeniör. Tid efter annan hade mr Vanstone bref al sin vän rörande den nya eleven. Frank fick loford för att vara en stilla, behaglig och god yngling, men förmäldes tillika vara trög utt fatta de första orunderna till inge: niörvetenskapen. Andra bref, seduare skrifna, beskref honom såsom något för hastigt färdig att fälla modet rörande sig sjelf; af denna orsak hade han blifvit skickad till någon ny jernvägsbyggnad, för att se om icke ombyte af ort skulle lifva hans mod elt försök — skrefs det vidare — som i alla hänseenden hade visat ett godt resultat —