Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 2

som om de varit tre vilda djur, hvilka hans granne sökte tämja. Ni och er fru äro förträffliga personer, brukade han säga till mr Vanstone. Jag respekterar af allt mitt hjerta era vackra tördomar till fördel för dessa pojkar. Men ni misstar er så fullkomligt, rörande dem — ja, det gör ni verkligen. Jag önskar inte säga er något obehagligt; jag talar alldeles opartiskt; men, märk mina ord, Vanstone, de blifva oduglingar alla tre, till trots för allt hvad ni gör för dem. Några år sednare, då Frank hade blifvit sjulton år, sågs ett mera eget bevis än nå gonsin på de båda grannarnes underliga, ombytta förhållande af far och vän. En civil-ingeniör i norra delen af England, som stod i vissa förbindelser till mr Vanstone, yttrade sin beredvillighet att taga Frank till sig i arbete på de fördelaktigaste vilkor. Då detta anbud kom, lade mr Clare först som vanligt sin faderliga omsorg på mr Vanstones skuldror -— och sökte derefter afkyla sin grannes varma hänförelse från synpunkten af en opartisk betraktare. tDetl är det yppersta tillfälle för Frank som möjligen har kunnat inträffa; utroade mr Vanstone i ett utbrott af faderlig ifver. Min gode vän, han skall icke begagna sig deraf, inföll mr Clare, med en opartisk väns iskalla lugn. Men nu skall han göra det4, envisades mr Vanstone. Ja, om ni kan gifva honom hufvud för matemalikX, fortfor mr Clare; fom ni kan säga att han äger flit, ärelystnad och fast vilja. Bab, ni betraktar honom inte med min oförvillade blick. Jag säger er: det finns hvarken matematik, eller flit, eller ärelystond, eller fast vilja. Frank är en sammansättning al negativer — det är hela saken. Må fn taga edra negativer! skrek mr Vanstone, Jag frågar icke ett grand efter hvarken negativer eller positiver. Frank