Aftonbladet – 14 juli 1862, sida 2

föra honom. Klockan half elfva på aftonen. då mr Clare satt i ensliga studier vid sina böcker och sitt gröna tå, och med sin svarta favoritkatt till sällskap, hörde han fotsteg i förstugan — dörren öppnades — och Frank stod framför honom. Vanligt folk skulle hafva blifvit öfverraskade, men filosofens fattning kunde icke rubbas af en sådan småsak, :som hans äldste sons oförmodade hemkomst. Han skulle ej mera lugnt hafva sett upp från sin lärda afhandling, om Frank hade varit frånvarande tre minuter i stället för tre år. SPrecist hvad jag har förutsagt, sade mr Clare. Afbryt mig ej med några förklaringar och skräm icke katten. Finns någonting att äta i köket, så gå och skaffa dig det och gå sedan och lägg dig. Du kan i morgon gå öfver till Combe-Raven och framföra detta bud från mig till mr Vanstone; — Min far ber om sin helsning, sir, att jag har kommit tillbaka i edra händer som en falsk shilling, som han alltid sade att jag skulle göra. Han behåller sin guin6 och tar edra fem; och han hoppas att ni en annan gång skall lägga på minnet hvad han säger er! Detta är mitt budskap. Låsigen dörren efter dig. God natt. Det var under dessa ogynnsamma förebud, som mr Francis Clare följande förmiddag gjorde sitt inträde på Combe-Ravens mark, och något tveksam om hvilket emottagande som väntade honom, med långsamma steg närmade sig boningshuset. Det var icke att undra på att Magdalen ej kände igen honom, då han först blef synlig. Han hade rest en tafatt, sjuttonårig yngling, han återkom som en tjugu års ung man. Hans gängliga figur hade nu vunnit styrka och behag och hade äfven uppnått medelhöjd. De fina, regelbundna dragen, som han förmodades hafva ärft efter sin mor, voro utbildade och rundade, utan att hafva förlorat sin särdeles rena form. Hans skägg var ännu ungt, och fina polissonger smör: sig blygsamt nedåt hans kinder. Hans milda,