Aftonbladet – 12 juli 1862, sida 2

Då en sådan möjlighet först hade fram stått för hennes tankar, hade hon ansett der som blott och bart en inbillning. Den lång: tid som förflutit sedan hennes sista barr föddes; den allvarsamma sjukdom som hade träffat henne sedan detta barn dött i sin späda ålder; den tid af sitt lif som hon nu hade uppnått — allt hade förmått henne att förkasta denna tanke, så ofta den ånyo framstod för henne. Men till trots för hennes vilja hade den ånyo kommit tillbaka. Hon hade insett nödvändigheten af att rådfråga en läkare af högt anseende, men hade på samma gång skyggat tillbaka för att oroa sina döttrar genom att tillkalla läkare från London. Den upplysning, hon under redan nämnda förhållanden hade sökt, hade hon nu erhållit. Hennes förmodan haåde öfvergått till visshet och den händelse som väntades inträffa emot slutet af sommaren var, vid hennes ålder och med hennes svaga helsa, minst sagdt ett ämne för allvarsam oro för framtiden. Läkaren hade på allt vis sökt uppmuntra henne, men-hon hade fattat anledningen till hans frågor bättre än han förmodade, och hon visste att han afvaktade framtiden med mer än vanlig farhåga. Sedan mrs Vanstone meddelat ofvanstående, bad hon att det skulle förblifva en hemlighet mellan henne och hennes korrespondent. Hon hade känt sig ovillig att meddela sin förmodan till miss Garth, förrän den hade blifvit visshet — och med ännu större motvilja drog hon sig nu tillbaka för att låta sina döttrar erfara någon grad af oro för henne. Det skulle blifva bäst att för närvarande tiga med saken och förtröstansfullt afvakta sommaren. Emellertid hoppades hon att de alla skulle återse hvar andra den tjugutredje i månaden, hyilken