Aftonbladet – 11 juli 1862, sida 3

patron D. tala mea nog rost och ville vittnet minnas, att Gustafsson och han yttrat sig emellan: Jag undrar hvem han är ond på; hvarefter de från rummet der de voro sysselsatta gått ut i förstugan. Vittnet hade hört patron yttra till den han talte med: Om jag gjorde rätt, skulle jag sätta dig på länshäktet, hvilket yttrande äfven beledsagats af något annat uttryck, som vittnet ej kunde påminna sig. Efter ett par ögonblick hade vittnet sett Sellmark hastigt komma ut genom porten till stora byggningen samt gå längs ut åt densamma, för att komma ned åt vägen och alln, som leder från Norrby, hvarvid patron B. följde efter och tilldelade . några rapp (huru många kunde vittnet ej säga, men ansåg att det var minst 3). Sellmark hade haft mössan i hand och avancerat framåt, hvarvid han till hälften vände sig åt sidan, dragande sig undan slagen. Något mot stånd hade han ej gjort, ej heller hade han vändt sig om mot patron B., och icke heller hade vittnet hört honom säga någonting till denne. Patron hade sett uppbragt ut och, då Sellmark skyndsamt aflägsnade sig, med käppen hött efter honom yttrande: Kom aldrig hit på min gård mer! Tillspord om vittnet kände hurudan B. varit mot folket, sade sig vittnet ej hört någonting ondt om honom. bågen efter det våldet begicks hade vittnet på aftonen äfven sett Sellmark vid Norrby, och hade han då haft med sig två ämbar i en säck. Han hade laggt dem på färden utanför stora byggningen, der vittnet sett dem. Enkan Eva Zetterman: Hon bodde vid ett ställe. som hette Nybygget, alldeles ensam och plägade gå borta på arbete, så att hon sällan var hemma Af en välvillig person hade hon fått till skänks ett parti ved, (så mycket som kan rymmas i en färdsläda) 9 stora sågade trän och flere mindre Veden hade varit torr och passande till lagg käril. Tid efter annan under hennes frånvaro från hemmet hade ved bortkommit, så att hon slutligen endast haft två träd qvar, och äfven dessa hade till slut blifvit bortstulna, men af en person vid namn Carl Andersson anhållna från Sellmark. Zetterman hade omtalt sitt missöde för major Svinhufvud på Bona, som lofvat gifva henne ved i stället. Vid patron Bretzners an komst till Norrby den 1 Juni hade hon äfven omtalat saken för honom, som derom ingenting yttrat vid tillfället. Onsdagen den 4 Juni hade Sellmark sökt upp henne på Norrby, der hon höll på att skura, samt tillsagt henne att han nu var der med ett par ämbar för hennes räkning, som patron tillsagt honom att lemna henne hvarföre Sellmark dock ville ha betalt. Zetter: man hade svarat, att hon ej hade några penningar, hvarefter Sellmark åter aflägsnat sig, medtagande ämbaren. Sellmark hade för Zetterman ej talt om att han fått stryk af patron. På fråga: upplyste Zetterman, att hon, som i 33 år varit boende under Norrby, alltid rönt välvilja af pairon B. och hade honom att tacka för mycket godt. För öfrigt hade hon aldrig hört talas om att han gifvit folket stryk eller förfarit orättvist och våldsamt emot någon af dem. Barnmorskan C. Närström, som hördes öfver hurudant gubbens Lelsotillstånd på sednare tiden varit, berättade: Att Sellmark sista dagarna ji Maj kommit in till henne och beklagat sig att han varit mycket dålig, att han haft värk i hela kroppen, håll i venstra sidan och: på våren lidit af frossan. Han hade ej kunnat äta på flera dagar och funderade nu derföre om ej mamsell Närström skulle vilja öppna ådern på honom. Mamsell Närström hade då i stället erbjudit sig att koppa honom, men derpå hade ubben ej ingått, emedan han sagt sig vara rädd ör koppning. Mamsell Närström upplyste att gubben vid besöket hos henne varit mycket usel och sett högst eländig ut. Vid bortgåendet hade han sagt att han skulle komma igen, om han blefve sämre. Mamsell Närström hade sedan ej sett till gubben förrän onsdagen den 4 Juni, två dagar efter sedan han fått stryk af Bretzner. Omkring kl. half 7 på morgonen hade hon, som åkte på ett virkeslass med gårdsdrängen Ericsson från Norrby, då mött gubben på vägen ett stycke från gården. Gubben hade talat med drängen om spadskaft, som han åtagit sig att göra åt inspektoren, och hade han vändt om med dem tillbaka till gården och hållande i åkdonet följt med, ehuru hästen gick med vanlig gång och. fastän man haft ett par backar ati passera -oppoch utföre. Under vägen hade han då talt med drängen om spadskaften, men ej nämnt ett ord hvarken om Bretzner eller det vålå denne tillfogat honom. Mamsell Närström, som varit på orten i 2 år, hade aldrig hört att Bretz ner uppfört sig våldsamt mot någon af folket. Fiskaren Joh. Svanström (boende vid ett ställe under Norrby, som kallas Slut): Gubben Sell: mark hade på sednare tiden för det mesta vistats hos honom och varit mycket dålig till helsan. Nägra dagar förrän han erhöll stryk af Bretzner, hade han varit der sednast och då beklagat sig att han hade håll och värk i kroppen samt att han ernade gå till mamsell Närström för att låta sig åder. För resten hade han i lång tid varit klen till -helsan, men likväl gått och sysslat smått, som vittnet uttryckte sig. Svanström, som i33 år.arrenderat fisket under Norrby gård, hade aldrig hört något annat än godt om Bretzners behandlingssätt mot sitt folk. Hr L. G. Modin (inspektor åt arrendatorn på Norrby gård. Hr Bretzner brukar ej sjelf egendomen, utan har den utarrenderad): hade sig ingenting bekant om misshandlingen, men uppgal att hon tisdagen omkring kl. 10 på aftonensett subben vid gården, dit han haft med sig tyå imbar i en säck. :Vittnet hade talt vid Sellmark om spadskaft, som vittnet af honom betingat och som gubben hade liggande vid Slut. fiskaren Svanströms bostad. De hade träffat öfverenskommelse att inspektoren skulle derstädes åta afhemta dem påföljande dag. Nämnde dag eller onsdagen kl. 6 på morgonen hade gubben kommit till inspektoren, men då han fick höra att gårdsdrängen Ericsson redan begifvit sig å väg till Slut, gick gubben efter för att anvisa hvar spadskaften lågo. Stadd i detta ärende hade han mött Ericsson, med hvilken mamsell Närström, såsom förut är omnämndt, åkte, och hade gubben då vändt om samt följt dem tillbaka till gården. Hvarken om tisdagen eller onsdagen, då vittnet sammanträffat med Sellmark, hade denne talt ett enda ord om att han blifvit slagen af Bretzner, EE hade han på något sätt beklagat sig. an hade gått ocl: varit i sitt väsende och utseende som vanligt. Vittnet uppgaf att han under de 4 år, som han varit vid Norrby, aldrig hört någon af folket beklaga sig öfver det behandlingssätt de rönt al Bretzner. : Gårdsdrängen Ericsson berättade alldeles detvämma, som redan är kändt genom mll Närströms och inspektor Modins vittnesmål, angående Sell marks rörlighet dagen efter det mot honom för. öfvade våldet. Drängen tillade blott, att gub: let med honom varit förargad I TP ben under samta bref, utan en egen slägting i hela verlden — med undantag måhända abvissa kusiner som tån aldrig sett, och om hvilkas tillvaro hon i denna stund ej ens egde en bestämd visshet. Hvad kunde kapten Wragge under dessa örhållanden stå i för släotförbindelse till I! 5 E (