Aftonbladet – 11 juli 1862, sida 2

Om vi vilja taga hans porträtt från top; till tå, så måste vi börja med en höz hatt. omgifven af en bred sorgremsa af nätt krus flor. Under hatten fanns ett magert, långt gulblekt ansigte, öfverströdt med djupa kopp: ärr och utmärkt på ett högst egendomlig: sätt, derigenom att det ena ögat var tin drande brunt, det-andra tindrande grönt, och båda af ett listigt och klokt uttryck. Hans hå: var gråsprängdt och omsorgsfullt framborstad:i vid tinningarne; hakan och kingbenen; om sorgsfällt rakade, hade en blåaktig skäggbotten, näsan var kort och böjd, läpparne tunvna, munnen läng och smilande och mungiporna uppdragna till ett gudsnådligt leende. Hans hvita halsduk var styf, hög och smutsig: krazgarne, högre, styfvare, smutsigare, sköta fram i skarpa spetsar på hvar sin sida om hakan. För öfrigt var den lilla, böjliga mannen utstyrd i en sliten svart drägt. Hans frack var hårdt tillknäppt om lifvet, men lemnad öppen att majestätiskt pösa utöfver bröstet. Bänderna voro betäckta med svarta bomullsvantar, nätt stoppade i fingerspelsarne. Hans paraply, sliten och nött ända ned till dobbskon, var emellertid omborgs fullt förvarad i ett vaxduksfodral, Stod man ansigte mot ansigte med honom, så var detta det sätt hvarpå han såg äldst ut; man skulle då hafva ansett honom vara femtio år eller mera. Gick man deremot efter honom, så föreföllo hans rygg och axlar nästan unga nog att passa för fem och trettio år. Haus sätt var utmärkt af en stilla värdighet. Då han öppnade sin mun talade han med en fyllig basröst, med en rikedom af ord och ett noggrannt iakttagande af de flerstafviga ordens rätta tonvigt och prydliga uttal. kitt innerligt öfvertalande framqvällde från hans mildt leende läppar, och så torfigt hans utseende än var, så lyste dock hela hans va