Aftonbladet – 11 juli 1862, sida 2

framåt det lilla bergpasset och uppåt höjden der bortom, veko så af till venster och återvände på en biväg som förde genom byn CombeRaven. Då de kommo i sigte af dess första byggnader, mötte de en man, som lättjefullt gick och dref på landsvägen och som vid deras möte uppmärksamt betraktade, först Magdalen, derefter Norah. De iakttögo blott att han var kort till växten, svartklädd och för dem fullkomligt obekant — och tortsatte derpå att gå hem, utan att vidare tänka -på den senfärdige vandraren som de hade träffat. Sedan de hade gått igenom byn och kommit in på den väg som förde direkte till herregården, gjorde Magdalen miss Garth helt förvånad genom underrättelsen att den svartklädde främlingen hade vändt om se-. dan de mött honom, och nu följde efter dem. Han håller sig åt den sidan af vägen, der Norah går, sade hon skalkaktigt. Det är icke jag som har lockat honom — banna inte mig. Huruvida mannen följde dem eller ej var af föga vigt, ty de voro nu nästan framkomna. Då de gingo genom parkgrinden, såg miss Garth sig tillbaka och fann att den obekante hade påskyndat sina steg, synbarlien iafsigt att komma i samtal. Då miss Garth märkte detta, bad hon genast de unga flickorna gå vidare framåt boningshuset med hunlarge, medan hon sjelf staunade vid grinden för att göra sig förvissad omhvad han ville. Tiden räckte just lagom till för att vidjaga denna kloka anordning, tills främlingen hann fram till grindstugan. Han tog hötligt if sig hatten för miss Garih då hon vände sig om. Hvad föreföll han genom sitt ut-. seende att vara? Han såg ut som cn prestnan, hvilken råkat i ekonomiskt obestånd.