Aftonbladet – 10 juli 1862, sida 3

kn af dessa grunder har synts ligga uti sjelfva . ;rdalydelsen af 1 S 2 momentet, bjudande att. ler gr embetseller tjenstemän eller i ulmänhet de personer, Beom, i följd af sin beattning, kunna komma att deltaga i beslut om brinvins tillverkning eller kontroll derå, icke-må befatta sig med dylik börlösdggosn, Dessa ord innebära nemligen, enligt vänligt språkbruk, icke blott förbud för samma persoer att sjelfva lägga hand vid tillverkning af : bränvin, hvilket ock, i afseende å ifrågavarande mbetsoch tjenstemän, kan antagas sällaån om iågonsin hafva inträffat, utan äfven — hvilket påtagligen jemväl är stadgandets hufvudsyftemål — förbud för dem att, genom andra, näringen utöfva. Är nu obestridligt att i allmänhet den, som. ill bedrifvande af ett företag lemnar förlag, vare sig i penningar eller annat, måste anseg lerigenom deltaga i detta företag, det må vara ofligt eller olofligt, bör icke eller med fog kunna pestridas att den jordegare, som för tillverkning if bränvin å sin egendom gifver förlag, äfven om detta endast består uti de till fabrikationen erforderliga råämnen, derigenom är med förlags:agaren delaktig i den rörelse, hvilken sålunda senom denne utöfvas, och detta desto hellre, äfven i a om bränvinstillverkning. å utarrenderadegendom, som icke rimligen lärer kunna antagas att någon klok jordegare bortlemnar sin egendom till brukning af annan, utan att förut hafva med denne aftalat huruvida en handtering, sådan som bränvinsbränning, den der be jorJens och ladugårdens häfd och skötsel har ett högst väsentligt inflytande, må der utöfvas eller icke. Men ett aftal, derigenom embetseller tjenstemannen, vare sig i sammanhang med upplårande af sin egendom på arrende eller vid annat uillfälle, tilläte annan att å egendomen idka bränvinsbränning, är just hvad i omförmälta stadsandet förbjudes enhvar, som med denna näring icke får befatta sig; Och då arrendator af sådan -gendom således aldrig lagligen kan ega eller ens får förutsättas hafva erhållit jordegarens tillstånd att, i hans ställe, utöfva den eljest, på grund af dylik förutsättning, med blott jordbe-3, sittning förenade bränvinsbränningsrättighet, bör häraf vara en klar följd att samma arrendator icke heller någonsin kunnat, enligt åberopade författningar, en dylik rättighet medgifvas. Denna slutföljd befinnes äfven öfverensstämmande med deras mening, som lagen gjorde. Såsom bekant är, antogs gegen lagstadgande först vid 1853—1854 årens riksdag i sammanhang med då uti bränvinslagstiftningen : införda väsentligen förändrade grunder; och af betänkandet, som åtföljde det vid samma riksdag för behandlingen af detta ämne särskildt uillsatta utskotts lagförslag, innefattande jemväl omförmälta förbudet för vissa embetsoch tjenstemän att med bränvinsbränning sig befatta, inhemtas att vid förslagets uppgörande företrädesvis blifvit tagen till föresyn norska lagstifninsen i ämnet samt att, hvad särskildt angår nyssnämnda förbud, utskottet hänvisar till norska agens stadgande i denna del, med förklarande att detsamma synts utskottet vara väl grundadt.. Nu var, enligt norska lagen, rättigheten att ullverka bränvin å landet en vid jo den fästad ät ; och hvarje förbud emot näringens idsande å landet, om ock stäldt emot viss person, aåste likväl, enligt samma lag, i sjelfva verket ifse den jord, öfver hvilken denne person såsom gare eller blott brukare hade att förfoga. Att åter förrberörda förbudsstadgande, med denna uppfattning af dess betydelse och med full tsigt att, i enlighet dermed, samma stadgande xulle värda äfven här i landet tillämpadt, blifit uti utskottets förslag infördt, änskönt efter letta förslag bränvinsbränningsrättigheten icke idare skulle uteslutande vara fästad vid jordgendom, bör blifva uppenbart för-enhvar, som iger närmare kännedom om hvad rörande denna råga i utskottsbetänkandet vidare yttras. Viskottet uttalar nemligen, i afseende å alla !em, som komme att vaka öfver bränvinsförfattingarnes efterlefnad, den grundsats, att vid utfningen af denna grannlaga pligt de borde vara :ke blott verkligen ojäfviga, utan äfven uppiida ifeer-all misstanka om det egna intressets inveran på ålgärderna eiler domslulen, samt antaga förtrigt att förbudet borde utsträckas äfven till de watens tjenare, hvilka, gomte det de hade ett ;.tminstone medelbart inflytande på lagens handiafvande, egde en moralisk pligt att föregå med godt cempel i afhållelse från en handtering, hvilkens alster itt föranledde samhällsolyckor. i Derefter uppkastar utskottet sjelft den frågan wrävida dessa embetsoch tjenstemän skulle örbjudas idka bränvinstillverkning endast på de voställen och hemman, som kunde vara den till ön anslagha, eller om förbudet borde vara för tem ovilkorligt, på hvilken fråga utskottet lemnat tet enkla svar, att samma person icke borde på t ställe kunna egå en rättighet, som han saknade på andra, deraf åter utskottet ansett är utt icke heller innehafvare af boställen kunde till itas att medgifoa dessas arrendatoref att derstädes illverka bränvin; och då otillåtligheteh i detta nänseendet alltså endast var en följd af det ovik korliga förbudet samt af den derur härledda, för alla från näringen uteslutne gällande, grändsats tt man i detta hänseende icke på ett ställe finge ega en rättighet, som man saknade på ett annat, synes häraf att, enligt utskottets förslagy ett dylikt medgifvande ännu mindre finge a embetseller tjenstemannen lemnas arrendatorn af hans enskilda egendom, ehuru derom icke på detta ställe i betänkandet något särskildt ytt ras, påtagligen derför att sådant ansågs ligga i sakens natur, särdeles med afseende å hvad utz skottet förut i ämnet anfört. j Utsköttet öfvergår härpå till frågan om bränningssätt å annan kronans jord, i afseende hvaråz: förklaras; det meningen icke vore; att jordens egare sjelf. skulle förbehålla sig en dylik rätt, och att således kronan icke ville eller borde öfverlåta densamma åt någon annan, som: endast för viss tid vore deraf i besittning; hvarefter och sedan utskottet gifvit skäl för sin åsigt; att de sålunda från näringen uteslutne dock börde. lemnas nig rådrum att småningom förbereda six. öfvergång från en hushållning till en annan, utskottet. slutligen erinrar derom, att arrendatorer af. Jord. hvarå bränvinsbränning skulle blifva fer fravatiden otill-. låten. måste bibehållas vid sina kontrakt oförkrönkta, så länge dessa gälla och då de voro afslutade med person eller myndighet, hvilken egde jorden på bestämd längre Sh (än den för öfvergången medgifna) utarrendera. Att härvid blifvit. begagnadt uttrycket jord, hvarå ete. kan icke förvilla den, som af utskottetshela framställning funnit, att det, enligt utställningen af ifrågavarande pg personliga förbudet emot bränvinsbränning likväl, efter utskottets ; uppfattning af detsamma, här helt och hållet kraften och betydelsen af ett förbud, riktadt emot all den jord, som är de från näringen utslutne personerna tillhörig, men hvilken eljest skolat rättighet till sådan bränning medföra. 4 j Nyss anförda uttryck, men ännu mera den omständighet, att stadgandet i afseende å helgden af redan ingångne arrendekontrakt blifvit; uti förslaget och derefter uti de i Ca NANA öfverensstämmelse dermed af ständerne antåj författningar, inrymdt näst efter det i 3:dje momeatet, förekommande förbudet emot bränvinstillverkning, å kronans jord, torde emedlertid