Aftonbladet – 8 juli 1862, sida 3

hvar gång trodde vi alla att det var.slut och klappade händerna i glädjen öfver. att vara det qvitt.. Men så började: de på igen; till stor förvåning och bestörtning för 088; till dess vi slutligen uppgåfvo allt hopp ock önskade oss bort till Jericho. Säg mig, Norath lilla, hvad kallades det, då vi hade skrammel under fyratio minuter medtre uppehåll under tiden?? aDet var en symfoni, min farX, svärade Norah. Ja, du älskade, gamle tok, en symfoni af den store Beethoven! tillade Magdalen. Hur kan du säga, att du ej hade roligt? Har du glömt det der utländska fruntimret med den gula hyn och det outsägliga nam net? Kommer du inte ihåg hvilka grimaser hon gjorde, då hon sjöng? och huru hon neg och neg, ända tills hon narrade de löjliga menniskorna att ropa da capo. Se på, mamma — se på, miss Garth.? Hon tog hastigt en tom talrik från bordet, hvilken skulle föreställa ett nötblad, höll den framför sig på det för konsertsalarne antagna sättet och gaf en föreställning af den olyckliga sångerskans grimaser och nigningar, så träffande och löjligt likt. originalets att hennes far höll på att qväfvas af skratt, och äfven betjenten — som just i detsamma kom in med postväskan — rusade ut igen och uppförde sig nog oskickligt att utanför dörren ljudeligen upprepa sin husbondes skrattsalvor. Posten; pappa. Gif mig nyckeln; sade. Mugdalen, i det hon med den obesvärade: hastighet, som utmärkte alla hennes företag, öfvergick från härmningen vid fruköstbors det till postväskan som låg på ett bord vid dörren. (Forts. följer.)