Aftonbladet – 8 juli 1862, sida 2

ty Marsmorgcnen var kylig och kokerskan och reumatismen voro gamla bekanta. Eiter att så onådigt som gerna var tänkbart hafva emottagit hundens första, välmenande helsning, öppnade kokerskan långeamt porten och släppte ut honom. Det var en stormig morgon. Bortom en vidsträckt gräsplan och en mörk lund af barr träd bröt sig den uppstigande solen väg genom massor af vilda, tunga moln; stora regndroppar föllo då och då, blåsten svepte omkring husets gaflar och de våta träden svajade af och an. Klockan slog 7, och tecken till hemlif och rörelse började visa sig i en mera hastig åljd. n kom ned, lång och mager, med kyliga temperatur tydligt skrifven i rödt på sin näsa. Kawmarpigan följde snart — ung, nätt, fellagd och sömnig. Dernäst kom kökspigan — plågad af ansigtsros, och hon gjorde ej heller någon hemlighet af sitt lidande. BSist af alla kom betjenten under förtviflade gäspningar — dendefvande bilden af en man; som känner att han har blifvit bedragen på sin sköna nattro. Tjen-tfolkets samtal, då de samlades vid den småningom uppflammande elden iköksn, rörde sig kring en nyligen inträffad tilldragelse inom familjen och innefattade samt upprepade den frågan: Hade Thomas, betjeuten, sett någonting af konserten på hvilken hans husbonde och de båda unga misserna hade varit den föregående aftonen? Ja; Thomas hade hört konserten; det hade också betalts för honom, så att han fick gå in bakvägen ; det var en bullersam konsert; der var grufligt varmt; högst upp på affischerna stod att det var en stor konsert; huruvida det lönade mödan att fara sexton mil på jernväg, med den stegrade besvärlighete