ster, som hållas i De la Croix lokal eller å börsen, der både källare och schweitzeri existera? Under det folkfriheten och den konstitutionella principen i våra dagar allt mer och mer gör sig gällande, ha legitimitetens anhängare nyligen gjort ett försök att medelst en stor demonstration söka ådagalägga sin fortfarande lifsverksamhet. Den franske kronpretendenten grefven af Chambord har nemligen samlat 4000 af sina trogna till ett möte i Luzern, och samtidigt härmed har offentliggjorts ett manifest, utfärdadt i slutet af förlidet år, hvaruti prinsen förmanar sina anhängare att afhålla sig från allt deltagande i valen och de politiska angelägenheterna Sfverhufvud, men att deremot så godt de xzunna söka verka för upprätthållandet a! syrkans verldsliga magt. I anledning hära! anställer Times åtskilliga betraktelser såväl öfver legitimitetens princip i allmänhet som ock öfver den gamla franska dynastiens sär skilda sträfvanden i denna riktning. Vianöra, här ur ifrågavarande artikel följande: Monarkers legitimitet och presters ofeldarhet äro två frågor, som tyckas numera la förlorat allt fotfäste i de flesta menniskors åsigter och sympatier. Den lilla vackra staden Luzern, jesuiternas: fordna residens och 3onderbundets hufvudstad, hyser emellertid efter all anledning enshelt annan mening. Man ser der i detta ögonblick samlade 4000 franska legitimister, ditkomna för att egna Henrik V, vanligen kallad grefven af Chambord, sin hyllning. 120 privilegierade personer erhålla dagligen tillträde till sin legitime suveräns Jord; de öfriga få ånöja sig med en messa i kapellet eller med stående platser utanför. De fransmän, som nu kommit till den främmande staden, ha icke der sammanträdt för itt rådpläga om sitt lands bästa, att glädjas ifver dess ära eller att utfinna något sätt itt dösa de svårigheter, i hvilka, det nu betinner sig. De ha ej sammanträdt för anJat ändamål än att sörja öfver de mörka atsigterna för en kyrka, mer än en gångl; räddad från en hotande förstörelse, att hon måtte få tillfälle att ånyo med egna händer sräfva sig en graf. . De ha sammanträdt för . att sörja öfver den konungaslägts öde, hvlken, upphöjd på franska tronen i Henrik (V:s person genom folkets röst, sedermera invecklade Frankrike i de förfärligaste olyckor och genom: sina laster och sitt slöseri iöranledde den mest fasansfulla revolution historien vet att omtala, och som åter uppsatt på tronen genom främmande härskaror, Jå nytt för 32 år. sedan fördrefs efter det misslyckade försöket att på egen hand göra en revolution emot de rättigheter den fördundit sig att skydda och de friheter den högtidligen medgifvit. Den äldre bourbonska -grenen eger emellertid utan tvifvel en betydlig fördel; Den har nemligen varit så länge skild från maken, att orleanisternas, napoleonisternas och republikanernas missdåd alla äro i friskare mibne hos allmänheten än dess egna. Men ifven denna fördel anse vi vara dem till öga båtnad. Vi befinna oss i en tid, då menniskoslägtet kommit till den öfvertygelsen, att obemängd legitimitet hos en regsebtfamilj är ett stort ondt, att det är bäst Jm regenten har nationen att tacka för allt och deremot så litet som möjligt eger stöd 1 ärfda anspråk. Det gifves säkert ganska nånga, som tro att nationens öden äro bättre Örvarade i hvarje annans hand än dens. som vill styra henne på grund af en titel, som utesluter ll slags ansvarighet inför menniskors dom. Tidens ur måste i sanning 3å baklänges den dag, då Erankrike finnei ig benägen att åter hylla den slägt, som, fter att ha öfversvämmat landet med jesuier och förföljt dess utmärktaste skalder, statsmän och talare, föll under sträfvandet utt förstöra dess frioch rättigheter, fjettra 1ess tryckfrihet och nedtysta dess represen.aänter. Grefvens af Chambord manifest till Franksikes legitimister synes emellertid beteckna eh ny period iden äldre grenens förhoppningar och sträfvanden. Prinsen är af den mening, att det för rojalisterna hvarken vore enligt med deras uppriktighet eller med deras värdighet att deltaga i de franska valen. Carl X:des ättlipg, hvars anspråk på .ronen grunda sig på nämnde konung och hans förfäder, finner någonting högst anstötligt i bristen på sjelfständighet vid de nuvarande valen, i bristen på frihet under den nuvarande kammarens öfverläggningar! Men på det vi ej må frestas till en alltför stor hänförelse at denna ytterliga liberalism, så skyndar han sig alt erinra 0s3 om det trängande behofvet af oberoende för den heliga stolen, af aktning för dess suveränitet, för katolicismen och för den kristna civilisationen, alla nu sårade i sin allra ömtåligaste punkt. Han tillåter sina anhängare alt, när frågan gäller kyrkans skydd, inträda på. den politiska vädjobanan. Men i all Slrigt går det landsflyktiga konungahusets politik ut på ingenting annat än oupphörliga prötester och ett ständigt afhållande från politiska värf. Man har svårt att riktigt fatta huru ett dylikt handlingssätt kan uppfostra ett slägte af statsmän, egnadt att vara rådgifvare åt den blifvande konungen af Frankrike, om hans tur verkligen en gång skulle komma; eller hvarföre icke — när den gifna regeln skall öfverträdas till förmån för kyrkän — undantaget icke bör utsträckas äfven till kronans angelägenheter. Säkerligen är väl dock för bourbonska husets arfvinge den verldsliga konungamakten lika värd att bibehålla som kyrkans verldsliga makt. Det ir ett groft misstag att tro dem kunna skiljas från hvarandra, och om den ena påkalar legitimisternas intervention, så lär väl detta ändå obestridligare vara fallet med den andra. När påfvar börja. vädja till förnuftet och envåldskonungar till folkviljan, då är bådas regemente nära sitt slut.