STOCKHOLM den 7 Juli, Nej! den leken vill jag inte vara med om, hör man ofta med tårar eller förbittring utropas af skolgossar, som med mycken karskhet utmanat andra till någon kampeller täflingslek, men som plötsligen få deb största afemak derför, så snart de finna sig draga det kortare strået. Man erinras ovilkorligt om ett dylikt: Nu villjag inte vara med längre4, när man läser den artikel, i hvilken N, Dagligt Allehanda för i lördags ger luft åt sitt eget och sina anhängares misshag med valrörelsen i hufvudstaden. Detta misshag är i högsta grad både komiskt och karakteristikt. När valrörelsen här först började, insåg man mycket väl, äfven från den sidan, att valförberedelser vore nödvändiga, så vidt icke valresultaterna rent af skulle bli ett slumpens verk och till följd af en allmän söndersplittring och förbistring endast uttrycka obetydliga minoriteters åsigter. Man talade då med mycket eftertryck om nödvändigheten af offentliga förberedelser och instämde med oss deri att all hemlig kotteriverksamhet i det fallet vore förkastlig. Det var den tiden. Sedan dess har en hel månad förlidit och nu låter det från det hållet heit annorlunda, ja så annorlunda, att man rent af tyckes ba förlorat hvarje skymt af minne om hvad man förut sjelf så ilrigt yrkat och sagt. Nu heter det, att-den otfeniliga valförberedelsen till intet duger, att den är alldeles betydelselös, och att valmännen på valdagen skola handla såsom om valmötena och deras förhandlingar aldrig hade varit. Och huru skall man då kunna ena sig om några andra kandidater än dem som framstått vid de offentliga förberedande valmötena? Jo, det är ganska klart, det skall i stället ske på kotlerivägen , genom hemliga . bearbetningar och listlöpningar. frlvadan denna fullständiga förändring i tänkesätt och uppfattning? Hur har det, som för en månad sedan var så grufligt svart, nu i en hast blifvit hvitt? Jo, saken är mycket enkel. Oaktadt de ofientliga inbjudningarne till valmännen att infinna sig vid valmötena, oaktadt N. D. Allehandas varma uppmaningar till de älskliga affärsmän, hvilkas åsigter bladet anser sig närmast representera, har det icke varit möjligt att uppskaka dem ur den politiska liknöjdhetens slummer och de ha icke kunnat förmå sia att från sina nöjen och enskilta bestyr undandraga någon stund för öfverläggning om en så vigtig allmänangelägen: het som valen till folkrepresentanter. Och den förfärliga följden häraf synes vara all utan synerligen skarpa valstrider man i alla valkretsarnej börjar förena sig om liberala kandidater, som förklarat sig villiga att mottaga representantkallet och som ultalål sig för en fullständig representationsreform, befordrande af folkbeväpningssaken 0. s. v. Om nu också detta i Dagl. Allehandas ögon kan synas som en olycka, så tyckes det dock somdet ringaste afseende på konseqvensen borde föranleda ett uttalande från det värda bladets sida af ungefär följande inneblåll: Ja, mina värdaste herrar och gynnare! nu fån I sannerligen skylla eder sjeliva! I hafven, såväl som jag, yrkat Pr ofteniliga valmöten, hvarföre hafven I icke efter bästa förmåga begagnat er af dem och sökt göra edra åsigter och intressen gällande? Hvarföre hafven I icke följt min enträgna uppmaning att undantagsvis med någon timma förminska er siesta eller edra fandtnöjesnjutningar? Hvarföre hafven 1 icke öppet uppträdt med edra kandidatförslag eller i egenskap af kandidater. med edra meningar. Nu måste man ju betrakta er såsom loja och likgiltiga personer, fullkomligt olämpliga att representera edra medborgare, ty den allraförsta egenskap man bör kunna ifrågasätta hos en representant är intresse för allmänna angelägenheter och der ett sådant intresse helt .oeh hållet saknas, der hjelpa -hvarken förmögenhet eller insigter och de sednares befintlighet kan också på skarpt allvar ifrågasättas, ty med verkliga och lefvande insigter kan icke gerna lojheten och likgiltigheten vara öreondes Nu fån i verkligen skylla er sjelfva, och huru Xälskliga I än iandra afseenden mi våra, blir det mig, dåi beten er på sådant sält; omöjligt alt i denna angelägenhet töra er talan. Någonting dylikt skulle vi funnit rimligt från D. Allehandas sida. Men i stället proklamerar bladet helt frankt, att likgiltigheten och lojheten, den. fega skyggheten för ett öppet, ärligt och frimodigt uppträdande inför valmännen skall belönas genom ett medelst kotteribearbetningar åstadkommet förtroendevotum å valdagen. Och för att åtminstone försöka att på något sätt maskera det besynnerliga i denna inkonseqvens, griper D. Allehanda till deb nödlögnen, ett de inom kretsarne utsedda komitterna tagit sig en stor myndighet, uppgjort kandidatförslagen samt lemnat blott ringa inflytande åt valmännen sjelfva. Detta är en uppgift, hvars fullkomliga osannfärdighet icke Pblottskan intygas af hvar och en, som bevistat valmötena, utan också vitsordas af alla Stockholmstidningarnes, till och med af D. Allehandas referater öfver dessa möten. Hvad de.s. k. profvalen angår, så kan man visserligen, lika litet här som i andra länder med offentliga valförberedelser, räkna på att någon majoritet af valmännen deri skall deltaga; men det blir dock alltid i viss mån betydelsefullt och af intresse att se huru meningarne gruppera sig inom det större e!ler mindre antal valmän, som visa sig ega det största intressei för allmänna angelägenheter.