Aftonbladet – 4 juli 1862, sida 3

Man skall måhända tro att bakom denna historia döljer. sig ett af dessa mörka lyten, som göra allt möjligt för att vinna ett visst mål, i yltre måtto vackert, men till afsigten förorenadt af lytet sjelft. Men äfven denna misstanke, om den skulle falla någon hjertsjuk tviflare in, saknar all grund. Den milde skolpatriarken är renhjertad, oskuldsfull som ett barn. Se honom, der han hvarje söndag vandrar till kyrkan i sin enkla, fläcktria, i sin enkelhet prydliga helgdagsdrävt. . Det är icke en girig donationsjesuit som ser ut på det sättet. Fråga honom, hvad han gjort eller ämnar göra för sin skoa. Ni Sal få ett svar, sådant som endast ett blygt barn, det der icke vet om någon sin förtjenst, kan gifva, — om han nemligen svarar med annat än en tystnad, som ingifver er aktning för att fråga vi dare. — Den orent sparsamme är i sjelfva verket icke blygsam. Girighetens vanliga smuis är som ett utslag af den oblyga orenhet som råder i hans hjerta. Men intet af allt detta i fråga om den vördnadsvärda skolaposteln. Första anblick af honom säger er, hvad inom honom bor, — en pligtkänsla, som är möjlig till hvarje uppoffring, son; lefverioch genom denna och som ieke har en aning om hvad denna är värd. Man skall, om man låter sig öfvertygag om dessa -sakförhållandenas öfverensstämmelse med verkligheten, slå in på en annan sida och fråga, men hvad har man då gjort för en sådan man? — Vi svara: den vördnad, som en sådan vandel ovilkorligen ingifver, känner med sig, att lör en sådan man kan ingenting göras, att han sjelf gjort alltsom göras kan och att vi andra endast ege att njuta af hans välgerningar, glädja oss i sedligt allvar deröfver, mottaga inflytelser till att vandra i hans fotspår, då vi icke på annat sätt kunna blifva delaktiga deraf. Emellertid, den ädla skolläraren hade den lyckan att under de begge sista årtiondena af sin verksamhet erbälla till patronus för sin socken en för folkuppfostrans sak varmt nitälskande man, hvars namn vi icke ega rätt att här uppgilva. Han värderade och vördade den gamla läraren. Men — hvad kunde han göra för honom? Han egde ju mer än han behöfde, den gamle patriarken. Han var ju i sjelfva verket rikare än patronus sjelf. Hans vindsrum var honom mer än hvad slott och gårdar äro för andra, ty förnöjsamhet, samvetsfrid, barnaoskuld gjorde det till ett litet himmelrike redan här på jorden. Men något måste göras. Må vi icke förtycka, att den mäktige dock ville på något sätt få bereda ett uttryck för den allmänna tacksamheten, den allmänna vördnaden. Den gamla läraren skulle, lika mycket om med eller mot sin vilja, ha ett offentligt bevis på denna tacksamhet. Genom stiftets styresman anmäldes han till ett dylikt, och han erhöll — nej, påtvingades sålunda 1846 medaljen i guld af 5:te (jemt upp femte!) storleken för medborgerlig förtjenst. — Vi lemna derhän det rättmätiga samhällets makt att på detta och dylika sätt belöna förtjenster, som äro sin egen belöning och som känna sig sårade af yttre utmärkelser. Det vissa är att den gamla läraren, hvilken icke ens de, som nödvändigt skulle bereda ett sådant uögyck af det offeniligas erkänsamhet, kunde beskylla för brist på sann ödmjukhet, alltid kännt sig förlägen att ?bära? detta äretecken, och under de 16 år han innehaft detsamma, endast som en laglig pligt burit det — fyra gånger, såsom t. ex. vid en biskopswvisitation i socknen o. s. v. Det finnes förtjenster som äro höjda öfver all yttre ära, äfven om och just derföre att de icke äro medvetna af sig sjelfva annat än som pligter och derföre icke vilja, icke kunna veta af någon yttre ära såsom lön derför. Skulle vi behöfva med flera bevis styrka att detta är fallet med den man, på hvilken vi här kännt oss drifna att, äfven mot hans vilja, fästa uppmärksamheten i och för de verkningar, som vi anse hans föredöme böra kunna hafva på det uppväxande slägtet? Vi skola dock anföra ännu ett drag, som på en gång vittnar om läraren och lärjungen. (Forts. följer.) YT ft RM sm ft TV AN