Aftonbladet – 4 juli 1862, sida 2

tBessy, jag kan ej vara bedröfvad öfvei att han är borta, sade Lotty lugnare, oci huru skulle jag kunna hysa någon dotterlig ömhet för en man, om varit min värste fiende? Jag förlät honom det onda han gjort mig innan vi skiljdes åt, och det var R än jag någonsin trodde mig i stånd till. Ni skiljdes således ej med ovänliga orc från hvarandra? sade Bessy. Nej. Sände han ej en helsning till mig? Talade han ej om mig? Lotty svarade undvikande och skulle ej berättat hans otacksamhet, öm icke Bessy nödgat henne dertill. Hon upprepade nu hang ord, och Bessy nedsjönk gråtande mot soffdynorna, nu först inseende hopplösheten af det arbete hon företagit sig och huru det skulle hafva slutat. Lotty, du får ej lemna mig i afton, sade hon efter-en stund. Jag är missförstådd. Nej, nej! utropade Bessy, jag förstår nog skälet fill ditt handlingssätt — det var kärlek till mig, och derföre är jag dig af hjertat tacksam, men jag kan dock ej glädja mig öfver hvad du gjort. Det begär jag ej heller, och om du inte nu är nöjd att vara utaf med en så dålig fader, så hoppas jag du blir det, när du får närmare. tänka på saken. Kanske skall det gå bättre för honom i Australien än här, tillade Lotty tröstande, men Bessy skakade tviflande på bufvudet. Jag har intet särdeles arbete för mig nu, sade Lotty, en stund derefter; jag skall stanna hos dig tills i morgon och uppskjuta vårt afsked till dess. Bessy tackade henne. j morgon skola vi tala om dig, fortsatte systern, och hvad du skall företaga. cOm vi kunde bo tillsammans, Lotty, så tror jag... cAhl ännu en förbättringsplan, ännu ett moln på din lefnadshimmel — det är just