STOCKHOLM den 4 Juli. Dagens telegram meådelar bland annat den underrättelsen, ati storfursten Constantin fu anländttill Warschau. Han kommer, som bekant är, att der intaga plats som rikets vicekonung. De förhoppningar, som engelska kabinettet synes hysa på grund at denna förändring i Polens förvaltnibg egentligen med afseende å Wielopolskys utnämnande till förste minister, uttalas af Palmerstons organ Morning Post i en artikel för den 27 Juni, af följande lydelse : Man har omsider en ljusglimt af hopp för Polen, Man må i allmänhet sätta föga lit till furstar och deras rådgifvare; men den förklaring, som landets högste militärbefälhafvare nyligen afgifvit rörande sina efterträdare i riksstyrelsen, kan svårligen våra utan en viss betydelse. Generalen grefve Liders tillkännagaf nemligen vid öppnandet af det polska statsrådets sammanträden, att ryska regeringen vore i begrepp att sända storfursten Constantin till Warschau i egenskap af Namiestnik eller vicekonung samt markis Wielopolsky såsom högste chef för den civila förvaltningen, eller med andra ord såsom vicekonungens premierminister. Och det är i den sednare utnämninmn som åtgärdens betydelse bör sökas. vad storfursten sjelf angår, så har han visserligen ansetts tillhöra det reaktionära politiska partiet i Ryssland och sålunda stående i opposition till kejsar Alexander II:s jemförelsevis liberala opinioner. Men det är anledning att tro hans viljekraft och hans kärakters egendomlighet hafva blifvit alldeles för högt uppskattade, och att han är vida mer egnad att i sin egenskap af kejserlig prins representera hvilken politik som helst ryska regeringen tid efter annan kan finna för godt att antaga, än att sjelf beteckna inledandet af ett strängt och despotiskt regeringssystem. Denna omständighet kommer sannolikt att lägga den egentliga mynSR i förste ministerns händer. Markis ielopolsky är, som hans namn innebär, en polsk adelsman, och den utomordentliga ställning han intagit såväl inom Polens nationella aPlöpuingar som uti den kejserliga konseljen i Petersburg, kan ej förklaras annorlunda än som resultatet af en sällsyöt förening af ärlighet och politisk klokhet. Vi ha oss nogsamt bekant det öde som de flesta polska patrioter fått undergå. Några ha blifvit aflifvade, andra skickade till Siberien, andra förvista ur riket; somliga ha gri pit till flykten och underkastat sig konfiskation för att undgå en värre lott; andra åter ha fått stanna qvar på sina egendomar under en sträng och misstrogen RS från den ryska polisens sida. Om de få, som undkommit det ena eller det andra af dessa behandlingssätt, kan man säga, att nästan alla öfvergifvit sitt land för att vinna ryska regeringens gunst. Att tjena på en gång kejsaren och Polen skulle ha ansetts för en omöjlighet. Markis Wielopolsky. är troligen den ende, som lyckats vinna förtroende -hos båda partierna under en både med vapen och opinioner förd strid på lif och död. Han må af sina fiender ha blifvit betecknad som en på båda sidor haltande. Att hålla en medealväg i politiken, då den ömsesidiga förbittringen nått sin höjd, erhåller alltid nämnde förhatliga uttydning: Men i sjelfva verket har han varit den statsman, som representerat den ryska konstitutionella monarkien i Polen. Den vänskap han vunnit hos kejsar Nikolaus förlorade han aldrig, icke ens under de svåraste tider af skoningslös styrelse och folkuppresningar. . Och likväl syntes polackarne sjeltva icke betrakta honom såsom en byråkratisk angifvare eller smickrare vid det ryska kejsarehofvet. När svårigheter inträffade och hans mening inhem-: lades, anses han hafva oaflåtligt tillrådt czaren försonande åtgärder. Man kan taga för