Aftonbladet – 3 juli 1862, sida 3

; ford och Coörants Stove förstört rebellernas ibetydliga förråder. og Kunst.) Centrum i Finlands kulturlif förblir allt Tjemt dess och hela Nordens töraämsta skald Johan Ludvig Runeberg. Ett besök hos I denne märkvärdige man; kämpen för alla de intressen, som fastknyta Finlands lif vid det öfriga Nordens, måste egentligen vare kärnpunkten af hvarje vistande i Finland för den, som vill studera kulturhistorien derstädes. Ett vänligt och uppmuntrande bref underrättade mig om vid hvilken tid jag väntades dit, och på bestämd dag afgick ett litet sällskap med miniaturångaren Sibbo? för att tillbringa några dågar hos skalden, hvars gästfrihet är lika slor som alla hane öfriga goda egenskaper. Staden Borgå, der Runeberg bor, är en liten stad med omkring 5000 in ånare, i hvilkas krets han naturligtvis egentligen icke kan få tillfälle att utveckla de älsklingsider, -sombeherrska honom, och han ser derföre gerna att ungdomen från Helsingfors, som han håller mycket af, besöker honom en och annan gång. Resan är icke lång — 5 mil — och man uppoffrar naturligtvis mer än gerna en dag på ett besök, som lofvar så rika frukter. Dch man blir sannerligen icke bedragen i sin förväntan. Runeberg är nu en man om 58 år, alltså just icke längre någon yngling, han har derjemte varit sjuk under de sista åre , men ou återställd till helsan är han åter lika liflig som förr, full af eld och värme. Vi anlände efter en munter seglats på eftermiddagen fram till Borgå; ångbåteh lade till alldeles nedanför Runebergs bo ning. En imponerande gestalt af litet mer än en vanlig manshöjd trädde oss till mö1e8 och helsade oss välkomna. Ett plastiskt hufvud, liksom särskildt skapadt för en bildhuggare, ett par djerfva och likväl milda ögon med ett skälmskt uttryck, — en tunn, litet sarkastisk mun, och den djerft framstående näsan under en hög, klart afrundad panna, som ej beskuggas af de få hå ren på hufvudet, — dertill ett par breda skuldror och en kraftigt byggd gestalt, som mera påminte om den oförfärade jägaren, än om den stillasittande skalden — sådan stod han framför oss första gången jag såg bonom. Vi gingo in i hans arbetsrum, hvars väggar voro betäckta med jagtredskaper och böcker, cigarrer kringbjödos och inom kort var samtalet i full gång; han ville med lifligt intresse ha reda på hvad som under de dagarne försiggick i Helsingfors; det var just under striden mellan Snellman och Schauman; snart tog dock samtalet en annan rikt: ning, och man började vidröra ett och an nat från finska kriget, bland andra nämn des Döbeln och Kulneff. Dem båda hade Runeberg som barn sjelf sett och kännt. och det intresserade honom att kunna tala om dem. Kulneff hade han gjelf varit rädd för, men dock snart blifvit hans goda vän. — Döbeln hade han sett med bindeln kring pannan ungefär samtidigt med slaget vid Jutas. Runeberg lefver i det hela taget mycket tillsammans med sina fänrikar?, sina hjeltar från 1808 — och han talar om dem med den värma och kärlek, man kan vänta sig finna hos skalden, som besjungit dem i en sång. hvilken verlden aldrig skall glömma. Finnarne 8e upp till honom i känslan af den betydelse ?Fänrik Ståls Sägner? ha för hele deras nationella saltinobbältving — för be: varandet af deras gemensamma minnen och framtids förhoppningar. Han var, såsom man väl kan tänka sig, centrum och det egentligen lifvande elementet i samtalet, och i sanning, det lönade sig att vara stum åhörare. — Då aftonen fallit på och ljusen kommoin, följde äfven toddybrickan med — man försåg sina glas, och så började åter sam talet, under hvilket han så utslungade den ena tankeblixten efter den andra, att man knappast förmådde följa med de rika bilderna. Då han omtalade något, var detsom om han med. ljungeldens. klarhet plötslig: upplyste ett hitt;lls mörkt landskap; — han utvecklade icke, han räsonnerade ej — han såg, och uttalade hvad han såg. Man kom härvid att uttala sin glädje öfver en af hans dikter.— och en yttrade si: öfver hvilket skäl till stolthet den man kund: ba, som tframbragt en sådan dikt. — ?Bah?. sade han, hvad är väl det egentligen? Vi äro bondvioliner, men ibland tar vår Herr: oss och spelar på oss, och så äro vi de herrligaste Cremonesare; då han lägger oss ifrår sig äro vi åter bara. bondvioliner.? Han har, såsom man af detta yttrande kar itänka sig, ett öga, öppet både för det sköna och det mindre sköna i sina dikter, liksom Ihan i det hela taget är en fin estetiker, hvil ken sjelf skrifvit den bästa afhandling som kan skrifvas öfver sin ?Kung Fjalar?. Dei Ihänder honom sålunda ofta att han, med naturlig känsla för det sköna isin egen dikt. då han läser något deraf, säger: det är likväl vackert!? och då glädjer ham sig riktig! af hjertans grund, och det är det naturliga