Aftonbladet – 3 juli 1862, sida 1

, Stora Nygatdn N :0 21 NG STOCKHOLM den 3 Juli. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) : Berlin den 25 Juni. I mitt förra bref omnämnde jag, hvilken harm utnämningen af en reaktionär ministår i Cassel väckt i Berlin, äfvensom utt de preussiska trupperna erhållit order ätt inrycka i Hessen. Man trodde nemligeri helt naivt i utrikes ministeren att de hessiska ministrarne, kända anhängare af 1860 års konstitution och tillgifna Österrike, skulle återställa denna konstitution samt derigenom ställa sig i öppen opposition mot förbundsdagens beslut af den 24 Maj och gifva Preussen anledning attlåta sina trupper marschera till Cassel, hvilket skulle förbjelpa henne ur den förlägenhet, hvari hon befunnit sig alltsedan sitt ultimatum af den 18 Mej. Men den preussiska regeringen hade gjort upp räkningen utan värden, d. v. s. utan Österrike, som på sitt vanliga sätt spelat grefve Bernstorff ett spratt. Medan då preussiska trupperna äro stadda på marsch mot den hessiska gränsen, har den elektriska telegrafen, kom stundom är vid godt humör och icke saknar qvickhet, till Berlin framfört den förvånande nyheten, att ministeren DehpRotfelser antagit det liberala partie:s programm och ämnade återställa 1831 ärs konstitution tillika med 1849 års vallag. Genom att samtycka till denna lags återupplifvande öfverträffa kurfursten och Österrike i liberalitet sjelfva berlinerkabinettet, som alltid behandlat frågan om nämnda vallag såsom en ue fråga och till en början till och med förklarade sig vara emot densamma. Det telegram, som meddelade denna oförmodade omkastning i den hessiska politiken, anlände hit den 22 Juhbi och förorsakade ministåren det största bryderi. Genom en förordning af kurfursten, undertecknad af de nya ministrarne och tryckt natten mellan den 22 och 23 Juni, sattes förbundsdagens beslut af den 24 Maj i verket, i det att 1831 års konstitution återupplifvades med undantag af de stadganden, som ansågos stå 1 strid med förbundslagarne, och hvilka skola revideras i samråd med den kammare, som kommer att inkallas enligt 1849 års vallag, Numera fanns det ingen anledning för de ompjne trupperna att rycka in i Hessen. u var ej blott förbundsdagens beslut och mera dertill verkstäldt af utfursten utan anledningen till Preussens inblandning på grund af den förmenta skymfen mot general Willisen var äfven undanröjd, i det att ministrarne blifvit afskedade, såsom Preussen fordrat. Utan tvifvel är den skymf, som nu vederfarits Preussen, mycket kännbarare än den som tillfogades det för en månad sedan, men som berlinerkabinettets motståndare iakttagit formerna, måste man svälja förolämpningen och för ögonblicket afstå från att hämnas. Den preussiska ministåren, hvilken,-trots sitt retrograda ursprung, ger sig sken af att regera efter ett liberalt program, har. svårt att låtsa om, att samma försök kan göras i Cassel. Man betalar henne, såsom man säger, med hennes eget mynt, och det är knappt möjligt att militäriskt besätta Hessen, emedan Österrike drifvit gäck med Preussen och har alla skrattare i hela Tyskland på sin sida. För aft i någon mån bemantla sina patroners diplomatiska nederlag, framdraga de halfofficiella preussiska tidningarna oförtrutet det faktum, att Preussen ernått det väsentliga syftemålet, d. v. s. återupplifvandet af 1831 års konstitution. Sr organer invända, att den österrikiskt sinnade ministeren i Cassel skall förstå att vid tillämpningen af den konstitution, som aftvungits kurfursten mot hans vilja, neutralisera de helsosamma verkningarna deraf. Som dessutom konstitutionen skall revideras, för att borttaga de stadganden, som stå i strid med förbundslagarna (så föreskrifver förbundsbeslutet af den 24 Maj), så förutser man, hurudan denna revision skall bli under af kurfursten så malicieust utnämnda ministrars auspicier. Slutligen ha alla provisoriska lagar, förordningar m. m., com den mest förstockade reaktion påbjudit i Hessen från September 1850 alltintill den sista tiden, förblifvit i gällande kraft. Man kan således föreställa sig, hvilken laganarki ännu en lång tid skall råda i det arma hessiska landet, som är en lekbollför den preussiska och österrikiska diplomatiens intriger. Den halfofficiella tidningen, som försvarar vår ministårs politik, påstår väl, att Preussen skall öfvervaka förbundsbeslutets verkställighet, och att om den hessiska ministeren icke kommer att hålla sina löften, den preussiska regeringen förbehållit sig att vidtaga ytterligare åtgärder. Men man inser, att Preussen icke för obestämd tid kan fortfara med sina militära tillrustnivgar, som kosta 10,000 å 12.000 thaler om dagen. Det finns blott ett sätt att afhugga den hessiska knuten. Det är att låta landet ha fritt spel; om det hade varit betryggadt för följderna, skulle det i en blink ha förjagat kurfarsten. Denne usle furste skulle ha fått dela hertig Carls af Braunschweig öde, och man skulle allmänt ha gillat denna upplösning. Hessarne skulle fer längesedan ha gjort detta, om de ej fruktat en ny förbundsexekution såsom år 1850. De baierska soldater, som Österrike och förbundsdagen då förlade i -garnison i kurfurstendömets städer och byar, ha efterlemnat alltför oangenäma minnen, för att folket, som i tolf ärs tid visat prof ett så vackert medborgerligt mod, skulle vilja utsätta sig för möjligheten af en revolution, som sannolikt skulle ha beröfvat det Preussens stöd och gifvit det österrikiska Jögrat Rana i hönd anna PE FP ISTER