Aftonbladet – 2 juli 1862, sida 2

Nej, svarade denna och betraktade med jemmerlig uppsyn den blifvande botgöraren, som i detta ögonblick utstötte häftiga svordomar samt slog efter en viss Charles Edvin, med hvilken hen hade en oafslutad räkning, och som han alltemellanåt ansåg vara i närheten. Bessy -lemnade således ej sin fars sjuk rum, utan vårdade honom dag ifrån dag, tills han var så återställd att han kunde sitta uppe; och förstå hvad hon sade, eller höra på hvad hon läste. Båda delarne sma: kade honom ungefär som de bittra läkemedel han afskydde, men ändå måste taga, för att blifva frisk. Han hade den besynnerliga föreställningen att all denna bibelläsning skulle åstadkomma. något slags underverk till förmån för honom, samt trodde att Bessy ej skulle lemna honom, så länge han sade att ban ångrade sitt fordna lef nadssätt, och skulle förbättra sig, om han blefve frisk och fick lefva. Han kände sig nu helt och hållet beroende af sin dotter, ty hon hade vänner som kunde hjelpa henne och gifva henne penningar, och han var tillräckligt förändrad, för alt finna Bessys sällskap rätt angenimt. Ja, när han rätt beiänkte de uppoffringar hon gjort för honom, och den bjertliga godhet hon bevisat honom, så kände han sig till och med; tacksam derför, ehuru hans tjälfriskhet deraf snarare ökades, än aftog. Då han slutligen var frisk, sad han ej till henne: Gå tiliba a till dina vänner, och lemna mig åt mitt öde: låt ej oron öfver mig störa ditt lifs lugn och glädje, jag kan FR strida minva strider; utan han låtsade en förbättring till själen som höll jemna steg med hans kroppsliga tillfrisknande, och för att ännu mera öka sitt bedrägeri gjorde han ett par misslyckade försök att sträfva igenom