Aftonbladet – 2 juli 1862, sida 2

Sverge och Norge på konstexpositionon i London, (Ur Köln. Zeitung.) Norge och Sverge. — Tidemand och Gude. — Höcker! och något ur hans historia. — Ytterligare en bekant — En svensk målarinna. — Öfverblick; — Bildhuggaren och Molin. Om Norge kunna vi fatta oss kort, eme dan vi för tyska och isynnerhet rhenska läsare blott behöfva nämna de norska konstnärernas båda koryfeer Tidemand och Gude. Med dessa håda konstnärer är processen at gjord, och den öfver dem fälda domen har: ej att befara att bli upphäfd ar efterverlden. Deras egensk-per äro för solida, för att kunna undanskymmas, åtminstone icke i längden undanskymmas af modets, tyckenas och tidssmakens vexlingar. Sundt omdöme, skönhetskänsla, naturlig förening af ideal och verklighet ha alltid förmått hälla tider na stången, och deras alster lysa alltid ånyo fram, till och med om de i hela tidskiften blifvit trängda i bakgrunden af momentana smakriktningar och moder. Likasom Gudes landskap, då man står framför dem, med hvarje ögonblick vinna, likasom man allt mer och mer lefver och :drömmer sig in i dem, likaså skola de äfven under årens lopp endast vinna och bli förtroligare för sinnet. En tid kan komma, då menniskorna åter, likasom på Ludvig XIV:s tid, finna en flack nejd, ett stelt, klippt träd vackert, ja, men: niskorna kunna på sina mångfaldiga bildoingsirrvägar komma på den punkt, att inför kritik och reflexion all känsla för natur förtränges ur hjertat och fröjdandet åt skog, berg, haf, solnedgång förkastas såsom pjunlig sentimeutalitet; men till slut tar dock naturen ut sin rätt, stoikern gråter och skrattar, och alltid cirkulerar ett friskt, ungt blod. Blott det falska, en gång förkastade förblir trots alla triumfer för evigt begrafvet: det naturliga, det sanna, det sköna står ständigt upp på nytt. Fjellnaturens sublima enslighet i Gudes taflor, hafskusternas lifvade, susande eller brusande: enslighet, skogens doft, vattenfallets väldiga rytmer, hafvets djupa Ort UK ÄTEEES a