ke dn vå RN SR 2 era I varor från Lyon, satiner, sammeter och spctsar äro utställda. Man ser i deras ögon en glans, på deras kinder en kolorit, på de malföppnade läpparne en lätt darrning, upplösande sig i ett smålöje, som ovilkorligt förer tanken tillbaka på vår första moder, den förtjusande drömmerskan i paradiset. Man kan ej föreställa sig hvilka behag lystnadens tjufva synd kan utbreda öfver ett qvinnoangte. En vis har yttrat: en qvinna är en qvinnag men en qvinna, som åstundar något, det är en engel eller en djefvul.4 Man finner äfven damer, och i stora massor, kring de blixtrande glasskåp, der Paris och Londons juvelerare utbredt sina skatter af ädelslenar. — Aladins underlampa har omöjligt kunnat visa honom rikare och skönare saker; och kaliferna i det fabelaktiga Bagdad Jegde säkert icke juveler i sådan mängd. Man förvånas öfver, att diamanten och Trubinen ännu kan kosta så mycket, då man här i en liten vrå af jorden finner dem i ett sådant öfverflöd. Man ser ej annat än långa strimmor af lågor, än 1öda och hvita, än Tblå eller gröna. Andra grupper, likväl alluid tillhörande det täcka könet, sluta sig kring en ofantlig safir infattad i diamanter. ISmycket tillhör grefvinnan B. en polska, och Tuappskattas till 300,000 francs. Att bära en brosch i värde emotsvarande 18;000 francs ränta! det der stöter litet på behagsjuka. En polisman spatserar fram och åter i närheten; såsom en slags hedersvakt. Man kan ej länge vandra omkring i den ofentliga bygnaden förrän man stöler på en stor pyramid, hel och hållen af bara guld. Ni hissnar, men lugna er, det är blott ett facsimile. Denna massa representerar med matematisk noggranhet allt det guld, som brutits i Australien från den 1 Iktober 1851 till samma dag 1861, och angifver i sin helhet den lilla nätta summan af 104,649,726 ! Den emotsvarar i det närmaste franska budgetten för tvenne år. Australien må således passa på, och flitigt arbeta, det har ännu mycket att göra. Här och der finner man små beskedliga folk, som till expositionen skiekat små beskedliga produkter. Man gör så godt man an. Somliga ha korgar af bark och halmMattor att uppvisa, andra lerkärl och mössor af pappegoijsljädrar. Men skratta ej häråt, det kan vara fullt ut lika bra som de der) fula hyllorna med burkar fulia med gurkor öch sardiner. Det är en bland afdelningarne, för hvilken man bör noga taga sig tillvara. Den är alldeles späckad med flöjter och hobojor, trumpeter, kornetter, pickolaflöjter och flageoletter. Tätt vid sidan derat står i full slagtordning en hel armå af fortepianes, alldeles öppna liksom ett batteri kanoner, som marscherar i fält, med tända luotor. Ett iruktansvärdt arriergarde bildas af orglar, trönta med hotande pipor; på gårdarne ser man lätta trupper af fioler och klarinetter, skyddade af djupa kolonner kontrabasar och ti tungt kavalleri af pukor, trummor och iubor. Håren resa sig på ens hufvud vid ranken på att alla dessa instrumenter skulle kunna spela upp på en gång, somligai g-dur, andra i c-moll. Man har emellertid funnit, att de hittills ej gjort särdeles mycket bul!er. Man måste hålla dem räkning för denna välvilja och medelst slösande loford uppmuntra dem att deruti fortfara. Några flygelfortepianos ha likväl redan börjat visa sig språksamma, och med. sitt. dåliga exempel tförledt några lättlärdiga flöjter, ja till och med ett pår allvarsamma orgelverk, hvilka med plötsliga dunderslag störta debe sökandes grubblerier. Må de ag sig: till vara; att tala för mycket är skadligt. Jag vill under denna mm vandring akta mig för att tala om väfnader och maskiner, am jern och om bomull, en stor affär, som sysselsätter många pennor, men: tyvärr vida mindre armar; utan jag vill hellre lita leda mig af strömmen till de öfre våningarne, der den häpna blicken mötes af en 4 till 5 kilometrer (7—9000 alnar) lång sträcka at taflor. Man återser här med stort nöje ett par al Ingreös och Ary Scheffers mästerverk samt. några sköna taflor af Decamps och Marilhat, Delaroche och Flandrin. Men det är först då man följer en grupp af unga engelskor i spåren som man rätt lär känna deras landsmäns smak i fråga om de bildande konsterna. Jag nödgas härbekänna, att om madame Henriette Brownes tafla tBarmhertighetssystrarne haft en stor framgång hos den högre bildade publiken, så är likväl de flestas beundran förbehålten åt vissa brittiska landekapsstycken, som vi fransmän ha svårt att se utan att-dra-på munnen. Jag vill här icke säga hvilka artisters namnteckning ses på dessa undransvärda taflor.. Namn göra in; enting till. saken; men men finner här åtskilliga vilda danser, utförda af den gröna, gula, blå, röda, 8zuroch cinoberfärgen, allt i akt och mening att föreställa ängar, bäckar, skogar, mor; orodvader och solnedgångar, och hvilka, ifall man länge betraktade dem, skulle kunna framkalla utbrott af vansinne. Men så snart en engelska får se en af dessa taflor, ljusnar hela hennes ansigte, och det är märkvärdigt ått höra med hvilken ton hon mumlar: O j beautiful! indeed very pretty! Det får dock PAIR E-TEN Et medgifvas, att man under dessa promena-? der har den utvägen att betrakta betrakterH skorna och se bort från taflorna. Och likväl ha dessa excentriska målare bakom sig ja minnena at en skola, hvars yerk utgöra enjt rydnad för Englands museer: De ha end eynolds, en Gainsborough, en Hogarth, en; q Lawrence, en Landseer. Mönster saknades y således ingalunda. Men återvändom fill ex-,b positionen! a Som ni vet har franska kokkonsten, fe F presenterad af Potel och Chabot, moncpoi 7 ium på frukosterne och middagarne. Man q har anmärkt, att de s lar, som egnats åt i; rostbiffen, aldrig äro tomma. Jag får tilln lägga, att den s. k. lunch här är permanent. a NE RR nr Sun aAantarnt Afantiinn mån t tl