Londonexpositionen. Under denna öfverskrift fyllas nu dagligen långa spalter i de utländska bladen, hvilka för allmänheten upprulla än den ena än den andra sidan at verldsindustriens stora oliant. Under samma öfverskrift har ock nyligen Amedee Achards lekande penna i Journal des Dedats återgifvit detintryck, som röremålens brokiga .måvgfald gör på fransmannens lifliga fantasi. Vi meddela derur följande: Jag har hört folk tala mycket illa om Londenexpositionen; och man har till och med, för att beteckna sättet huru den slagit sig ut, begagnat ett visst italienskt ord, som man i Paris brukar då man vill säga om en pjes, att den fallit. Häruti tycker jag att man har orätt. Det -kan ej. bli fråga om fiasco. då saken rör en af dessa stora industriföreteelser, hvilka ärö att anse såsom folken8 kongresser, och som ställa fredligt vid hvarandras-sida med ömsesidig aktning nåtioner, hvilka fordom afundades och hätade hvarandra, utan ätt sjelfva rätt veta hvaröre. Det förefaller mig med ett ord, som om den moderna eivilisationens sista ord ändå icke vore Armstrongskanonen, eller menniskoförnuftets högsta uppgift att gjuta en kula, som förmår genomtränga en pansarfregatt. Hvad som skulle kunna anmärkas emot Londonexpositionen, är att den måhända kommit för nära på den franska expositioaen 1855. Huru benägen man än må vara att tro på menniskoandens under, så kan man likväl tänka sig att en tiderymd aftio är icke är nog för frambringandet af dessa upptäckter, hvilka beteckna-den af industrien och intelligensen tillryggalagda bana; allraminst när dessa 10 år tagas i tvenne delar. Efter att nu ha gjort dessa förbehåll skynda vi oss att förklara Londonexpositionen vara ganska vacker och väl förtjena, att man för ett besök der trotsar hafvet på en tim