qvinna?och en högsinnad man. — Men omständigheterna, farorna och nödvändigheten? När har det blifvit en sanning, att omständigheterna I någonsin kunna få rätt eller. makt. att beröfva oss vår ära, vår sjelfständighet, vår frihet? När har det blifvit nödvändigt att offra sin sjelfbe stämmelserätt, sitt herravälde i sitt eget hus? Likasom om någonting kunde göra det nödvändigt för en man att fråga sig före hos sin granne. om han skall äta tyska klimpar eller lefva al nordisk mat och dryck? Nej heldre dö. Faran skall bortblåsas af mod och tro, men mod och tro skola icke bortblåsas af farorna. Veten I hvad som är nödvändigt? Det är nödvändig! för en man att vara en man — det blir aldrig nödvändigt för en man att afkläda sig sin manlighet. Ja, ett pris är satt derpå — men det Bi set skola vi gifva under alla omständigheter. Och veten I hvad som är en fara? Det är en fara att gå genom lifvet utan mål och syfte och utan att tro på sin rätt och sitt mål — ty det är vä gen till död och förvissning —-men det ligge, alldeles ingen fara — i högre mening — alldeles ingen fara att skrifva sitt valspråk tydligt och öppet, så att vänner och fiender veta besked. Sen på Italien! Man säger: . Ja, omständigheterna der voro gynsamma, hos oss äro de ogynsamma — en stormakt kom Italien till hjelp, det finns ingen som skall hjelpa oss. Det är orätt tänkt och taladt. Omständigheterna blefvo gynsamma der, emedan der stod en man vid styret som kände sin kurs — ty dessa välsignade omständigheter foga sig efter tron och modet och den varma visdomen. Italien fick icke ett program, för det att Frankrike kom till hjelp, utan Frankrike kom till hjelp, derföre att Italien hade ett program och satte lilvet i ant på att försvara det. Lyckan log mot Italien, icke derför att det der fanns färre faror, utan derföre att der fanns en tro och ett mod, som besvor farorna, en tro på den stora sändningen, på sanning och rätt. En af vår fiendes stora snillen har sagt: Mit dem Genius steht die Natur im ewigen Bunde, Was der eine verspricht, leistet die andre gewiss.s Häri ligger hemligheten. I små saker kan den timliga klokheten fälla utslaget, men der det gäller lif och död för en menniska eller ett folk, der måste det finnas andra krafter som uppträda. Det är tron på en lefvande Gud, som är sanningens och rättfärdighetens Gud — och hvad är den tron, när vi ändock icke tro vär det gäller och icke djerfvas våga något i denna tro? Det är tron på sanningen och rättvisan sjelfva såsom stormakter, som slutligen blåser alla andra stormakter öfverända. om de ej vilja böja sig, och hvad gagnar det till att vi ständigt föra orden sanning och rätt i munnen, då vi aldrig, så snart det gäller, kunna tro att de ha ringaste kraft i sig? Först ett program, hvari sanning och rätt vederfares rättvisa, öppet uttaladt, utan töckniga diplomatiska konstgrepp, så skall det ljusna i norden; först det stora folkbaneret hissadt, då skall det såsom en magnet hitlocka alla själens och hjertats osynliga makter, hitdraga hela nordens ungdom, och då skall det bli en ära att kämpa under ett banår, som har sannings och rätts inskrift och insegel. Vi danskar, vi äro en liten skara, men må enhvar för sig frigöra sig från det förlamande tviflet om nordens, om Danmarks sak och seger, må enhvar af oss i sin lilla krets hissa dannebrogen, fp det vi må kunna bidraga att ha en ren och klar sak. Och, I svenskar och norrmän! höjen nordens banår — låten högt och öppet från edra fjell och skogar ljuda: Nordens gräns är Eidern — för den gränsen vilja vi gå i den stolja striden, på det att nordens dröm må kunna gå i fullbordan, nordens gräns bli utstakad, och vi alla, norrmän, svenskar och danskar, kunna hålla segerfest på Dannevirke, nordens urgamla gränsvall. — Skola vi göra ett löfte? Vi vilja samla oss nn nordens banår med den inskriften: Norden till Eidern, fritt och sjelfständigt, Holstein öfver bord! Då skall dock en liten vindfläkt gå öfver regeringen, så att den får en förnimmelse af att ett trefaldigt folk står bakom henne, när hon går i det spåret, men att hon icke har ett enda hjerta, en enda själ med sig i norden, när hon går andra vägar. Nordens gräns till Eidern, fritt och sjelfständigt — Holstein öfver bord! Ett lefve! härför? (Ett niofaldigt hurrah följde detta tal.) Etatsrådet Flor kunde i det hela sluta sig till Birkedal, men ville dock tillägga några ord, ty han stode såsom representant för Slesvig. Visserligen var han ej född der, men han var så införlifvad med dem, att han kunde tala på slesvigarnes vägnar. I in hade grondlagsfest firats, och der hade han sökt förklara hvad den skandinaviska tanken : betydde. Hans åhörare förstodo honom mycket väl, och hans mening var, att Danmark nu stod mellan norden och Tyskland likasom Slesvig mellan konungariket och Holstein. Förr trodde slesvigarne att de blott senom ett sjelfständigt NE kunde bevara sin nationalitet och lycka, en upproret har lärt dem, med hvilka ögon Holstein betraktar dem och med hvilka ögon Danmark betraktar dem. De ha också lärt, att slesvigsk sjelfstänlighet betyder ofrihet och stillestånd, hvaremot konungariket raskt går framåt i materiella och sociala förhållanden under grundlagens frihetsbanr. -Slesvigarnes tanke visar sig nu af det srundlagsförslag, som hr Kryger från Bevtoft nyligen inlemnade i riksrådet. Slesvigarne känna nu, att den rätta sjelfständigheten är införlifrandet med konungariket, och de bedja nu icke om en nåd om en dräglig ställning i Danmarks ike, utan de fordra såsom en rättighet att dela mdt ja med seeländningar, jutländninsar och Fyenboer, så länge Gud Iåter gamla Danmark ega bestånd. Lika litet som Slesvig tan stå midt emellan Holstein och Danmark, ika litet kan Danmark se räddning och framtid tom såsom en del af högnorden. Tal. frågade slutligen i Slesvigs namn svenskarne och norrnännen, om det icke är just för detta som de ofvat offra lif och blod. (Ja, ja!) Docenten Odhner från Upsala begärde icke orlet för att hålla något föredrag i den skandiaviska frågan, utan blott för att afgifva ett nkelt utlåtande. Han hade, yttrade han, efter Plougs klara utredning af frågan tvekat tt å upsaliensernas vägnar yttra sig, under tilämpning af den gamla satsen: den, som tiger, lan samtycker. Från Upsala hade hit anländt n Foglingaskara utan politisk erfarenhet eller pecialinsigter i ämnet; men låge det någon vigt värman af en ädel hänförelse, i vissheten af n djup öfvertygelse, då kunde äfven de lägga n vigt i vågskålen; och derföre om deras röst unde gifva något moraliskt stöd åt den skanlinaviska idn och dess utveckling, så ville äfen de vid detta tillfälle uppstämma ett lefve ör nordens enhet, icke blott den sociala och itterära, utan äfven på denna grundval den olitiska, ett lefve för Danmark till Eidern, men cke längre !4 Rektor Fris från Kristiansand hade tänkt sreslå, att man skulle gå ut till Grundtvig, men fstod derifrån, emedan han bodde så långt utom jaden. Han föreslog i stället ett lefve, som tföljdes af förnyade hurrarop. rr -— om ov ; 3 RAA TD