SES EASERESEE MERSESIg SE RE RANA oo mat smutsen, råttor och möss? Eller, I bröder är det så, att vi i vår ungdom likväl aldrig med vår höga flygt kunna nå lifvets höjder, att det finnes själens och hjertats krafter, finnes en fullhet at höjd och djup i ett menniskolif, som vila öfvergår allt hvad ett ungt hjerta kan drömma och hänföras af, så att bristen i ungdomen icke är, att vi stiga för högt eller för djupt, utan att vi icke kunna stiga högt och djupt nog, och olyckan i våra mannaår är icke, att vi nödvändigt måste se tomheten i våra unga drömmar, utan att vi icke mottogo så starka intryck af dem, att de aldrig bleknat för oss, samt att vi icke hemtade kraft och uthållighet och mod från ungdomen för att i mannaåren helga vårt lit åt det stora och ädla, som skymtade hos oss, då blodet strömmade ungdomsfriskt genom våra ådror? Jag är viss på, I unge män! att I skullen harmas, om någon sade till er: Det, hvarför edra hjertan nu slå högt och som uppfyller er med den bä sta rikedom, det skolen YT om några år betrakta med medlidsamt löje, och när I blifven prester. läkare, domare eller skolmän, då blir det erlott att letva ett filisterlif utan klappande hjerta för idealerna, utan andens syner; ty då skullen 1 svara: Heldre dö än öfvergifva det bästa — skall det bästa vara lögn — hvad är då sanningen annat än död och förtäring! Nej hvad man benämnt det kalla förnuftet, som skall beherrska verlden, det är i sjelfva verket icke något annat än det kalla hjertat, som låter förståndet taga i försvar, att man afskalar tillvaron såsom en lök blad för blad, så att intet annat blir qvarän ett intet — ett grinande benrangel, som förskräcker hvarje lefvande själ. Nåväl, låtom oss tänka oss vårt folks, det trefaldiga folkets ungdomsdrömmar! De drömde på samma sätt, och deras drömmar, äro tecknade i deras sinnebildsspråk. De drömde på samma sätt om Odin, nordens själ, och om Frigga, nordens hjerta; i 5 de sågo att själ och hjerta äro äkta makar. e drömde på samma sätt om Thor, kämpen med ordets Mjolner och sanningens styrkebälte, om Baldur, oskuldens Asa, som tidigt sjönk i rafven; på samma sätt om den stora lifsoch dödskämpen mot Midgårdsormen och Fenrisulfdven, falskhetens och råhetens troll, och emot hela jätteynglet, själlöshetens och hjertlöshetens grymma makter. Och samma krans och krona, ärans och ryktets strålande ring sken för dem, så att de satte lifvet i pant på den stora tanken om ett hedrande lif i manlighetens, kärlekens och sanningens tjenst. Och de drömde på samma sätt om Valhal, minnets kämpalif till och med efter döden, och der strålade för dem på samma sätt den stora synen af segren genom Ragnaröks dödskamp, då de skulle återvinna allt hvad de förlorade och finna de tappade guldbrickorna på Idavallen, för att lefva lifvet om igen i Gimle. Ja, i Norge, Sverge och Danmark drömdes det på samma sätt. Och hvad följer deraf? — Att det trefaldiga norden är ett, en folksjäl och ett folkhjerta; ty de, som drömma ett och samma, de äro ett. Och deraf följer att detta är sanning för dem, och att. oaktadt der stå tre sjelfständiga riken — och det skall väl alltid bli så — nordens folk skola känna: Vi måste blifva tillsammans och vilja icke skiljas; ty det vore vår dödsdom. Ha vi drömt tillsammans i ungdomsdagarne om samma mål, samma kamp på verldens valplats, samma fiender, så nå vi aldrig målet, såframt vi ej gå tillsammans på kämpafärden, sluta oss samman till en fylking för nordens lif och framtid — det är sanning för oss; — att skiljas åt, hvar på sina vägar, det är lögn och bedrägeri; på det sättet förlora vi vårt lif och vår framtid. Men är drömmen sanning, så är också drömmens gräns sanning — och hvarje sanning har blott sin styrka i sin begränsning. Men drömmen hade sin gräns vid Eidern — till Eidern drömde de tillsammans, och ännu i våra dagar gräfver man upp drömmens runeskrift der nere vid Eidergränsen. På andra sidan drömdes andra drömmar, och det är vår gränslösa klagan att nordens drömmar der ha blandat sig med främmande fiendtliga drömmar, just derföre att man icke stod fast vid gränsen; ty står man icke fast vid den, så sinar sanningskraften ut; sätter man icke gränsesten, så glider sanningen oss ur händerna ut i töcknet. — Nordens tanke är nordens enhet — men blott till Eidern, icke en tum längre. Och det är derföre uppgiften att fastställa gränsen, helt, fullt, öppet, icke att itudela den eller upptaga det fiendtliga i sig. För sjutton år sedan stod en man här i Danmark och talade till svenska, norska och danska studenter, och han sade: Danmark skall medföra södra Jutland till Eidern såsom fästningagåfva till det stora fostbrödralaget. Är detta löfte infriadt? Tanken är itudelad, ja, har tagit splitet, det fiendtliga upp i sig. Södra Jutland är icke fullständigt införlifvadt i norden, och Holstein är icke uppgifvet af norden. MNödstäldt och plågadt står Danmark, hånadt af sina dödsfiender, utan att det stora riksbaneret är hissadt för folket med inskriften : Danmarks rike till Eidern och Holstein öfverbord. Kunnen I, norrmän och svenskar, känna hvad som rör sig i Danska hjertan ander detta trångmål? Ett litet folk äro vi mot våra talrika fiender; stormakterna äro liknöjda, ja uppledsna vid oss. Huru ha vi icke stirrat mot norden och öfver Sandet efter konung Olafs !ejon och Gustaf Adolfs här! Hura ha vi icke i år och dag suckat och sport: När kommer den stund, då norden står såsom ett bålverk der nere vid Dannevirke och bjuder lindormen trots? r skola vi se Sverges och Norges riksbaner svaja vid sidan af vår gamla Dannebrog och mana till strid och seger för den eniga, refaldiga norden? — Men å andra sidan — skall det kämpas, skall den stora blodblandningen ske, då får målet icke vara halft, då åste fanan ha en klar, strålande inskrift, som komma nordiska hjertan att klappa och sätta et i pant på att vinna tillbaka det som för!orades i Ragnaröks mörker. När vi danskar, kanske inom kort tid, blifva utmanade till leling och icke veta, om vi slåss för Danmarks ike eller för helstaten, om vi kämpa för att bli ett fritt sjelfständigt folk med ljufva minnen och -n strålande framtid, eller om vi kämpa för att indock till slut nödgas upptaga våra arga fienler i vårt folkråd och nappas med dem om makten i vårt eget land, om vi kämpa för vårt lif och vår rätt, eller för vår död och för att ny rättvisa skall tillfogas oss — huru skola vi då kämpa? Ja, jag tviflar icke på att vår ungdom tåligt och hjeltemodigt skall samla sig under fanorna och gifva sitt blod, när krigstrumpeten åter ljuder — det skall den ju, och den gör det vilgt. Men det kunna vi icke dölja för oss sjelfva, t på det sättet få vi aldrig er, I norrmän och svenskar, att stå vid vår sida. Vi kunna förstå att vi ej kunna begära, att I skolen offra en enda svensk eller norsk man, en enda droppe blod, eller ens en enda riksdaler för ett .mål, som kanske ir en dansk helstat, som hvarken är dansk eller nel eller en stat (jubel) i en strid, om hvilken I icke veten, huruvida det är norden som skall itstaka sin gräns mot det främmande och fiendtiga, eller om det är norden som skall öppna in gräns ännu mera för hela det tyska väsendet, å att det blir i sjelfva verket fienden som segrar, ill och med om vi jaga honom på valplatsen; vy så gick det sista gången. Nej, det kunna vi icke begära. Ty så drömde icke norden i folktvets ungdom — det var en dröm om ett noren, som var herre i sitt eget hus och bjöd trots t allt det främmande. Och dertföre, Danmark ill Eidern, i norrmän och svenskar! ty för det a u d n ; t a )