— På prestmötet i Westerås töreslogs bland andra palliativer till den alltmera kännbara prestbristens afhjelpande att man såväl inom folkskolan som vid läroverken bör uppsöka lärjungar med lyckligare naturgåfvor, samt genom uppmuntringar och understöd söka förmå dessa att egna sig åt det presterliga kallet, i och för hvilket ändamål de blifvande riksdagsmännen från stiftet borde vid riksdagen framställa den stora vigten af att anslå medel till stipendier. Med anledning af detta förslag, som äfven af mötet antogs, yttrar Handelstidningen följande träffande ord: tFörslaget är välment. Det är tillika af den beskaffenhet, att en diskussion öfver dess ändamålsenlighet lätt kunde fört in på den vigtiga frågan om orsaken till prestbristen. Det är en lång väg från folkskolan och lärdomsskolans lägre klasser till prestvigningen, uch många äro sidovägarne, som leda till annat mål än altarbördet. Mångå äro och allt flera blifva de omständigheter, som kunna föranleda den unge, af presterskapet upp: muntrade och understödde vandraren att, i trots af alla maningsrop, plötsligen vända om och begifva sig åt annat håll. I våra dagar, då: forskningen är fris då till och med den teo: logiska vetenskapen med hänseende till sina resultater populariseras, då idecirkulationen befrämjas af förut okända medel — i vårå dagar är det svårt och svårast för lärjungar med lyckligare naturgåfvort — att icke få en egen öfvertygelse, en egen tro, som blott i sällsynta fall kan till punkt och pricka träffa in med den trångt begränsade konfession, som presten måste med ed förbinda sig att vidhålla. Och äfven i dessa sällsynta fall kan det hända, att skyddslingen tvekar att låta med edens boja binda hvad af naturen är och måste vara fritt och otvunget och stadt i oupphörlig utveckling, nemligen sitt tänkande, sin öfvertygelse, som i sin ordning bör bestämma, huru han skall handla och lära andra. Ju vetgirigare, ju samvetsömt mare, ju sjelfständigare den unge mannen är, desto mera skall han sky en ställning, i hvilken han känner sig dömd antingen till andligisolering och stagnation, eller till hyck: leri. Det är din konfessionella slagbommen, som afstänger de unga krafterna från presleståndet. Framför denna bom stanna äfven de, som innerligt känna sig kallade till vin! gårdsmän i Herrans vingård. De vända sig bort och blanda sig i lekmännens stora skara, tröstande sig med den tanken, att det icke är predikstolen och -altarkretsen, utan dep stora vida verlden, livfet i samhället, lifvet i kärlekens tjenst, som utgör den kristnes verknirgskrets, arbetsfältet för den, som i karisman från höjden undfått den bästa prestvigningen. Och medan konfessionens skrankor stänga vägen till det officiella prestembetet, hvilka utsigter lofva icke de vägar, som föra till andra verkningskretsar! Huru lockande är ej den fria vetenskapen med de rika skatter, som arbetet i dess tjenst bes fordrar i dagsljuset! Huru ädel är ej konsten och sträfvandet att genom den försköna den verld, i hvilken slägtet lefver, och försköna slägtet sjelft! Huru storartad är ej den verksamhet, som riktar sig på samhälls: lifvets utveckling, eller den som i åkerbru: kets, i industrienstjenst anstränger sig för att skapa en solid materiel grundval åt mensklighetens andliga förkofran! Till de målen draga ungdomens eliter. Hvad som återstår är det residuum, ur hvilket presterskapet nu för tiden hufvudsakligen rekryterar sig, och detta residuum visar sig med hvarje år allt otillräckligare. i