henne, kände hon för första gången i sitt lif en barnslig tillgifvenhet. för honom, nu, då han behöfde hennes stöd. Det förvånar mig att ni uppsökte just mig?, sade Bessy slutligen. tHvem skulle jag eljest vändt mig till?4 sade han nästan vresigt. Hvilken annan skulle: ej; likt en blodhund, kastat sig öfver mig och sålt mig till polisen? Jag dröjde också i det längsta att söka upp dig, ty jag visste ej om jag kunde lita på dig — jag vet det knappast änX, tillade han och betraktade henne forskande. Jag skall aldrig förråda ert, svarade Bessy. ; Det är likt min egen präktiga flicka4, sade han; det var ett farligt spel, dethär, ty dw kunde haft lust att betala mig en ma skuld, men jag vågade och vann. Nå, jag hade just ivte mycket att våga, ty jag hade i alla fall strukit med af hunger och köld. Och den der qvinnan, min buströ, förstör allt hvad jag egde, och jag kan ej gå till: henne och begära igen;mina penningar, af fruktan att någon polisdjefvul skall lägga vantarne på mig.4t Tyst, tyst! Bessy, du måste. hjelpa mig på något sätt. Du har väl spart ihop litet penningar, har du inte det? aNågot litet. Du har alltid varit en god flicka — jag är ledsen öfver att jag förr behandlade dig så illa. Vid min själ, jag ångrar det verkligen. Hvarför rymde ni?4 frågade Bessy. De behandlade mig förskräckligt, som en hund, Bessy, der på dem fördömda ön Bermuda. Jag måste arbeta hela dagen och om natten skickades jag ombord på ett skepp, der jag fick frossan, och måste ändå arbeta lika mycket fast jag var sjuk, och på det sättet blef det bara skinn och ben qvar utaf mig. Du skulle se mina armar — ett lindebarn kunde bryta dem tvärt af. CMen ångrar ni, ångrar ni rikligt, era