SAf hunger!X utropade Bessy, tvänta ett ögonblick. Hennes lilla fot stod redan på öfversta frappstegeb då tiggaren hastigt fattade i hennes klädning med sina långa magra fingrar. Bor ni här?4 Ja. Heter ni Bessy Calverton?? Ja; hvarföre frågar ni så? Bessy tyckte blodet stelna till is i ådrorna, ty denna röst var henne ej obekant, och mannen som talade antog en allt större likhet med en, som hon en gång flytt ifrån och som hon trodde sig för alltid befriad ifrån. ?Emedan du är den enda som kan och som vill bjelpa mig och utan dig måste jag dö på gatan. Skrik inte — du känner ju igen mig?? . Han sköt upp sin söndriga hatt och visade ett ansigt? så aftärdt och förändradt, att det såg mera ut som tillhörande en död än en lefvande varelse. Richard Calverton — min far! Ja, din, far — vämn för Guds skull inte mitt namn! De kunna föra mig tillbaka igen och låta mig arbeta dubbelt så mycket, med dubbelt tyngre bojor än förut. Jag vill inte göra dig något ondt, barn — det som är gömct är glömdt, men jag svälter ihjäl der, och jag är ju ändå din far. 40, detta är förskräckligt !? utbrast den stackars Bessy. Låt 0988 gå framåt litet; jag har i två timmar väntat här för att få tala med dig.4 Bessy tvekade. Var inte rädd, barn4, sade han med ett missljudande skratt, du har mist lif i dina händer, och ett ord af dig kan sända mig tillbaka till Bermuda. Se huru din far förlitar sig på dig — kan du ej lita på honom ?4 Bessy lät öfvertala sig att följa med honom och han stödde sig tungt vid hennes arm. Och oaktadt allt det onda han gjort!