Aftonbladet – 28 juni 1862, sida 3

a såsom drunknande, här såsom begrafna. Rysliga jemförelse! Då nu för tiden forntidens försvarare icke kunna förneka allt detta, le de deråt. Man har bragt på m0det ett beqvämt och besynnerligt sätt att undertrycka historiens uppdagelser, att försvaga filosofiens förklaringar, att undgå alla besvärliga fakta och dunkla frågor. Ämne till deklamationer, säga de kloka. Deklamationer, upprepa de dumma. Rousseau deklamerar blott således, Diderot deklamerar, Voltaire deklamerar öfver Colas, Lefevre och Sirven. Jag vet ej, hvem som på sista tiden gjort den upptäckten, att Tacitus sammaledes deklamerat, att Nero var ett offer, och att man obetingadt måste beklaga den arme Holofernest, en fakta låta ej gerna röja sig ur vägen; de stå fast, Förilattaren till denna bok har åtta mil från Brissel i klostret vid Villers med egna ögon sett fängelsehålan, der hvarest klostergården var, samt på Dyles strand fyra stenfängelser till hälften under jorden, till hälften under vattnet. Det var så kal: lade in pace, fängelsehålor. Alla dessa fängelsehålor ha en qvarlefva af jerndör, en lafrin och ett fönster med galler, hvilket utantill befinner sig två fot öfver floden, innantill sex fot öfver golfvet. Utanför flyter floden fyra fot djup längs med muren. Golfvet är alltid fuktigt. Den inspärrade hade detta fuktiga golf till hvilostad. I ett af dessa fängelser finnas ännu qvar ett stycke af elt i väggen fäst halsjern. I ett annat en oe kista af fyra granithällar, hvils ken är för kort att ligga i och för låg att stå i. Dit stoppade man in en menniska och deröfver lade man ett stenlock. Der står den. Man ser den. Man vidrör den; Detta fängelse, dessa jernkrokar, detta halsjern, detta lilla fönster, tätt vid hvilket flos den strömmar, stenkistan med stenlocket på likt en graf, blott med den åtskilnaden, att den begrafne här var enlefvande, dette lergolf, denna smutsgrop, dessa drypande väggar — så ni Sdeklamerar!