nardier händelsevis räddade på slagfältet vid Waterloo, och Marius egnade henne sin mest glödande kärlek. När Valjean kom under fund härmed, bytte han om bostad, och Marius måste i lång tid försaka sin af: guds anblick, till dess slutligen ett märkvärdigt sammanträffande af händelser åter förde honom i den äiskades närhet. Marius bodde i ett gammalt ödsligt hus långt bort på en malm; hans granne irummet bredvid var en till det lägsta djup af fattigdom och förderf sjunken man med bhustru och två döttrar, hvilka sistnämnda oupphörligt utskickades med tiggarebref. Fn da; hade den äldre dottern lemnat ett dylikt bret till en gammal, vördnadsvärd man, som regelmässigt bevistade messan i den närbelägna kyrkan, och den välvillige gubben lofvade besöka den olyckliga familjen. Han höll ord och åkte kort derpå dit med sin dotter och en bundt kläder. Vagabonden ljög naturligtvis fabelaktiga saker för honom om sitt elände, och den gamle herrn, som ej hade tillräckligt penningar med sig, lofvade att komma tillbaka klockan 6 på aftonen med en större summa. När han gått, störtade uslivgen upp likt en tiger och meddelade sin hustru den upptäckt han gjort, att den välgörande mannen icke var någon annan än Valjean och hans dotter ingen annan än Cosette. Vid denna underrättelse skummade hustrun af ursinnig vrede; hon måste ju med de sina ligga deri smuts och elände, och det eländiga kräk, som fordom var hennes slafvinna, gick nu klädd i sammet och siden och satt i välstånd! Det vedervärdiga äkta paret var, såsom läsaren lätt kan gissa, Thenardier och hans hustru, som råkat ur sitt alltid tvifvelaktiga välstånd, blifvit vräkta från värdshuset vid Montfermeil och nu förde ett ömkligt tiggarelif i Paris. Thenardier uppgjorde genast en lan att åter bli en förmögen man; han rådgjorde med ett halft dussin tjufvar och skälmar, och man beslöt på aftonen aftvinga Valjean en betydlig penningesumma.