den olycklige och räddade honom från säker död, men vacklade straxt derpå, störtade i hafvet och:syntes ej mera till. Följande dagen berättade tidningen, att galerfången Valjean fallit i hafvet och drunknat, sedan han räddat en matros; hans lik påträffades icke; man förmodade att han kommit under arsenalspetsens pålverk. Vid jJultiden samma år (1823) kom en besynnerlig gammal man till makarne Thenardiers värdshus i Montfermeil och återtog från dem den i smuts, elände och slafveri uppväxande Cosette. Mannen var naturligtvis Valjean, hvilken, då han föll eller, rättare sagdt, hoppade i hafvet, dök under ett fartyg, vid hvilket en båt låg, gömde sig i denna båt till aftonen, sam på natten till stranden och flydde uppåt land. Valjean tog barnet med sig till Paris, der han hyrde in sig i en af de mestaflägsna stadsdelarne. Trots all försigtighet upptäckte den under tiden till hufvudstadens polis förflyttade Javerts falköga honom, och det kostade ej ringa mod och slughet att i natt och dimma undandraga sig hans efterspaningar. Den fristad, han på denna äfventyrliga flykt för sina förföljare slutligen till hälften af slump, till hälften at nödtvång uppsökte, var ett nunneklosters trädgård, som sköttes af en gammal man, hvars lif han fordom räddat i M. Efter en mängd utomordentliga äfventyr — Victor Hugo har icke en gång försmått att låta honcm lefvande begrafvas — lyckades det honom att bli anställd såsom biträde åt klosterträdgårdsmästaren och att få Cosette upptagen bland klostrets pensionörer. Nu förflöt en längre tid af lyckligt ugn; Cosette växte upp. tta år hade gått förbi, Coselte hade ut vecklat sig till en vacker ungmö och var sin 4fader? Valjeans högsta eller snarare enda glädje. På sina regelbundna promenader — hon var ej längre qvar i klostret — mötte hon en ung, men fattig advokat, Marius Pontmercy, son ef den ofticer under Napoleons tid, som den plundrande The