Aftonbladet – 28 juni 1862, sida 2

nom fönstret och flytt. Detta var ej alt undra på — poliskommissarien var Javert, den vördnadsvärde gamle herrn Jean Valjean. Här slutar sjette delen. Man skall gerna medgifva, att det icke är någon vanlig uppgift, att med så ringa egentlig handling fylla fyra delar af tillsammans 1400 sidor. Romanen förvandlas derföre också med hvarje del allt mera till arabesk och väcker, genom att låta en snillrik regellöshets godtycke få husera, de allvarligaste betänkligheter. Ett fullgiltigt omdöme öfver densamma måste naturligtvis uppskjutas, till dess den fullständigt utkommit; i stället för ett sådant vilja vi derföre meddela ett prof på framställningen. Vi välja dertill ur fjerde delen den med titeln Lilla Picpus? betecknade afdelningen, i hvilken ett parisiskt nunnekloster skildras. Detta kloster, hvilket år 1824 redan i många år funnits på den lilla Picpusgatan, var ett bernhardinernunnekloster efter Martin Vergas ordensreglor. Dessa bernhardinernunnor hörde icke till Clairvaux såsom bernhardinermunkarne, utan, till Citeaux, såsom benediktinermunkarne, med andra ord, de stodo ej. under den hel. Bernhards, utan under den hel. Benedikts ordensreglor. Näst efter karmeliternunnornas orden — dessa gå barfota, bära en videflätning på bröstet och sätta sig aldrig — är Martin Vergas bernhbardiner-benediktinernunnors den strängaste. De äro svartklädda med en bröstduk, hvilken enligt den hel. Benedikts uttryckliga föreskrift räcker ända upp till hakan. Sa ylleklädning med vida ärmar, en stor ylleslöja, bröstduken, som räcker upp till hakan och ligger fyrkantig på bröstet, samt bindeln, som går ned till ögonen — sådan är -dera8 klädsel. Allt är svart, utom den hvita hufvudbindeln. Noviserna bära samma klädedrägt i hvitte De som aflagt löftet bära dessutom en rosenkrans vid sidan. Bernhardiner-benediktinernunnorna at Mar