Aftonbladet – 25 juni 1862, sida 2

Mary Davis, som med allvarsam uppsyn åhört det föregående, såg nu spp och sade: Skall ni snart begifva er till den nya platsen, mr Parslow? De vänta mig ned det allra första, ty bjelppresten lärer, efter hvad jag hör, tröttnat på att ensam bestrida alla tjensteåligganden. Han tycker att två predikningar på en dag äro för mycket — han borde vara pastor i S:t Owens en tid, för att lära sig annat. Men hvad var detnisade, min goda mrs Wessinger om de gamla vännerna? 53 Jag sade attniskulle Kanske saknå dem. 4Ja, ja — men, bevare mig, jag kan väl ej för fyra hundra pund om året öfvergifva er alla som jag nu är så van att se, och I kunnen väl ej heller hafva hjerta attlemna mig alldeles ensam. Ni åtminstone, mrs Wessinger, måste följa med mig och förestå mitt lilla hushåll igen.f Min käre, unge husbonde! utropade hon, och reste sig upp med ett uttryck af strålande glädje i sina drag, som dock i nästa ögonblick var försvunnet; ni är mycket od4, tillade hon; tmen — men jag kan ej emna miss Davis. Jag har lofvat mig qvar här till nästa nyår, mr Parslow. tBevare mig — bevare migX, upprepade mr Parslow, som det tycktes mycketledsen öfver detta afslag. Mrs Wessinger behöfver ej frukta att jag.. , började Mary, men tvärstannade, förskräckt öfver mrs Wessingers märkvärdiga minspel, hvilket, såsom varande helt och hållet oförberedt och ej med särdeles vana utfördt, endast ingaf den tanken att den gamla frun hastigt blifvit från sina sinnen. 4Jag har beslutat att qvarstanna i LondonX, sade mrs Wessinger, Coch jag ber er miss Davis att ej yttra något vidare härom, utan tillåta mig att vid lägligare tillfälle förklara saken för mr Parslow. Jag vill ej lemna miss Davis, stackars liten, på nåd och erg jog Re oförskärnda tiggare, och förr än hon ovifter sig, öfverger Jag henne ej. g (Forts.)