Aftonbladet – 25 juni 1862, sida 2

om Stephen, om föräldrarne och om sin blinda syster, mot hvilken han var lika god och vänlig som fordom mot Stephen sjelf, men det ämne, som mr Parslow helst af alla skulle velat bringa å bane, vidrörde han aldrig. Han bodde ej mera vid Seymour Street, utan hyrde möblerade rum längre åt West End till, der han bodde nära till den tidnings byrå, hvari han var medarbetare. Bessy hörde ibland hans namn nämnas med aktning och utmärkelse, och då hon någon gång såg det under en gravyr eller ett träsnitt, klappade hennes hjerta kanske fortare. Men hon gladde sig öfver hans växande rykte såsom artist, kanske hade han deri redan funnit en rik ersättning för hvad han i henne förlorat. Hon saknade Lucy Speckland mera än hon ville erkänna för sina vänner, och kunde aldrig öfvertyga sig om att den blinda flickan glömt benne, ehuru de voro skilda åt, och ej på minsta sätt voro i beröring med hvarandra. Hon tänkte ofta på Lucys långa förlofoing och undrade om den en dag skulle sluta som hennes, eller om den trogne Harry verkligen skulle komma och hemta sin blinda brud. Med den erfarenhet Bessy nu förvärfvat, försvann också hennes tro på en sådan beständighet och hon började frukta att Lucy en dag skulle, som hon sjelf, begråta sin flydda lycka. Men det gifves undantag från hvarje regel, och ehuru en trogen kärlek just ej hör till ordningen för dagen, så bevisar dock en och annan långvarig förlofning, som slutar med giftermål, att man har rättighet att hoppas det bästa. Den goda mrs Wessinger fortfor också att hoppas det bästa för sitt ideal, som ehuru en något bedagad personlighet — han var nu fyratiotvå år — med läårad panna och ej alltid utstyrd i den prydligaste toilett, kanske dock hade flera upphöjda egenskaper än de flesta idealer. Mrs essinger hoppades således det bästa af den hemlighetsfulla tanke som upptog henhe och som hon alltjemt trodde sig få se förverkligad ionan non lade ihop sina gamla ögon.