Aftonbladet – 23 juni 1862, sida 2

dig milt glada sinne och varma hjerta i arf, om du ville hafva det. Jag är ej värd en sådan välsignelse, Stephen. : Jag måste väl taga den gåfvan med mig i grafven då, svarade den sjuka med en suck. Hvar äro föräldrarne? Hvarför — dröja de — så länge? De gamla stodo snart hos den döende soen som räckte dem båda händerna och sade: tFarväl. Hafven tack för all er kärlek och omvårdnad, tack för allt ert tålamod med mig! Oh, min kära, kära gosse, den bästa af dem allesammans!4 snyftade modren. Nej, nej — der är den bäste sonen ; han skall ännu länge blifva edert tröst och stöd. sedan jag är borta, Skall du ej det, broder — Hugo?4 Ja, med Guds hjelp CTack! du skall hålla ditt löfte, det vet jag. Och om du sysselsätter dig mera med dem, så skall du sjelf blifvå bättre, lyckligåte.x . Ja, du har rätt. ; Farväl syster Lucy — Gud välsigne dig och din brudgum, ty han skall komma tilj slut — jag är viss derpå — och nu måst jag ännu säga några ord till Hugo. Broder. var är du? Här, vid din sida, hviskade Hugo knapp! hörbart, och fattade broderns hand. an var ej sträng, ej stel eller kall nu, han var svag som ett barn och kunde ej mera beherrska sin smärta. 5 Oh, Stevie — Stevie — om jag endas fått behålla dig! Om Gid hade varit barm hertig och ej tagit dig bort, så skulle jar med tålamod lidit allt. annat! Den döende brodren kunde ej ens nu för