Aftonbladet – 23 juni 1862, sida 2

de på det budskap gom nu hviskades til dem, Hvem af oss har icke väntat som de bedt som de, hoppats, eburu allt hopp vari ute, tills. ett d dikt bud kallat oss, och et sagta slag på vår dörr förekommit oss som ett slag af sorgens hand. på vårt hjerta. Hugo inträdde åter, och Stephen vinkade honom till sig med en hos honom ovanlig feberaktig oro. Jag vet att du ej vill höra talas om henne i deras närvaro, sade han, men Hu go, Hugo, tänk på den framtid du sjel skapat dig! Jag har redan tänkt derpå. Lofva mig att en gång återse Bessy Cal verton. Min sista bön till dig, Hugo — kan dä afslå den? Hugo syntes mycket upprörd, men har sammanpressade hårdt sina läppar, likson för att återhålla de ord som sväfvade der på, och vände bort hufvudet. ?Bed henne ännu en gång blifva din hu stru!? CAldrig. Men ör skulle göra dig lycklig. Det är omöjligt.? Lofsva mig blott att återse henne — er enda gång! Nej! Alltid lika obeveklig, suckade Stepher sakta. I Ja, för hennes skull, lika så väl som för min egen, svarade Hugo lika sakta; hon skulle blifvit min bröders hustru; icke min. . Jag trädde emellan eder båda och störde er lycka. Hon och jag böra alltid vara. skilda.? I CMen min ende, älskade broder, återtog Stephen, skall du då tillbringa ditt lif i dyster enslighet? Kom ihåg alt utan henne skall aldrig en glad stund, en ljuf tanke