Aftonbladet – 19 juni 1862, sida 2

Stephen böjde på hufvudet. cOch då de gamla komma hit, i näste vecka kanskeX, fortsatte Hugo (han sade ej att han redan: skickat efter föräldrarne) 1å dem då ej, i sin tanklöshet, plåga henne eller — mig.4 Lita. på mig, och var viss på alt hon Ad katol ugo sprang upp af stolen. SHvarför talare Pupphörld t om henne, fast jag sagt dig att jag ej vill höra det? Tröttnar du då aldrig vid detta ämne? ag Hugo fattade hans arm och blickade for. skande i broderns ögon, som sågo så sorgsna ut-och tycktes vara onaturligt stora i förhållande till det aftärda ansigtet. Stephen, du älskar henne ännu?4 Stephen svarade ej och undvek broderns blick. Du har aldrig upphört att älska henne — är det ej så? Det är ej värdt att förneka det4, svarade Stephen med ett svagt småleende. Skall jag förlora din aktning om jag erkänner det? Nej, nej. Min kärlek, Hugo, är ej lik någon annan jordisk känsla — den tillhör mera ett annat lif än detta. Jag har vårdat denna kärlek som min själs renaste blomma, jag har be varat dess blad för hvarje fläck, för hvarje sjelfviskhetens stoftgrand. Din förlofning hade intet inflytande derpå — brytningen ej heller. Hon kunde gerna fått stanna här och förljufva ditt lif, den glada, unga flickan; hon älskade dig. Tyst — tyst — ej ett ord mer, hvarföre skall du säga att hon älskade mig? a ett grymt skämt, jag kan bevisa dig et.