Aftonbladet – 18 juni 1862, sida 2

har utflyttat till Ulriksdalsslott. — —— National-Zeitung i Berlin har-enkorrespondent bland deltagarne i studenttåget till Köpenhamn och meddelar underrättelser om afresän från Stockholm samt om mottagandet i Wisby och Malmö. — Vid institutet för blinda och döfstlumma försiggick i lördags den vanliga årsexamen. Svensk grammatik och läsning af upphöjd skrift, svensk och allmän historia, aritmetik, naturalhistoria, svensk och allmän geografi och astronomi voro de ämnen, hvaruti eleverna förhördes, och med lika mycken glädje som förvåning erfor man här, att många af dessa försynens vanlottade barn; synnerligen de blinda, i kunskaper kunde mäta sig med de flesta seende och hörande bland vår skolungdom. Såväl flickor som gossar svarade klart och omständligt på frågor, såväl i historia som geograli, och en bland flickorna tycktes synnerligen intresserad af astronomien. Då man tillfrågade en bland gossarne om han ej önskade mycket att få se stjernorna, svarade han nej, men han önskade sig så långa armar, att han måtte kunna få känna på dem. Musikprogrammet utgjordes af 12 nummer: De blinda; för hvilka tonernas verld måhända: är uteslutande den skönaste Törströelse, gåfvo flera sångnummer tillsammans. Dessutom hördes en vårvisa sjungas af en klar och mild so pranstämma, och en ung basist föredrog en aria ur Trollflöjten. En marsch, arrangerad för 2 violer, altviol, violoncell, fiöjt och piano gafs med god ensemble, och första violen, spelad af en liten 13 årig gosse, utmärkte sig för en särdeles ren ton. Före och efter examen hade man tillfälle att i lärosalarne se elevernas ritningar och stilprof. ver, hvilka sednare, särdeles de döfstummas, voro utmärkta. En ung gosse, Magn. Ohlson, blind och döf, hade bidragit med stilprof och gaf äfven vittnesbörd om att han var hemmastadd i allmän geografi. Den skicklige och nitiske läraren, mag. Bergqvist, som utrikes inhemtat möjligheten att lära döfstumma att tala, lät, genom flera elever, höra, att försöket bringat rik frukt och att ingenting är omöjligt med god vilja och kärlek till det värf man företagit, huru svårt det än kan synas... Bland de talande var en döfstum gosse fiån Gotland, brytande på gotländska. En utställning af döfstumma och blinda elevers arbeten, förefanns i tvänne af lärosalarne. Vackra virkningar af ullehandaslag, korgarbeten, skoarbeten, bord, syskrin, pallar, sockerskrin in. m. isnickeriväg försäljas der till allmänheten för särdeles billiga priser. Denna utställning kommer att ännu någon tid fortfara. -(P.T.) — Vi ha förut omnämnt de loford som Times och flera andra engelska tidningar tilldelat prof. Molins på Londonexpositionen utställda grupp Bältespännarne. Alven Illustrated London News omnämner nu i sitt aummer för den 7 Juni det utmärkta konst. verket med de högsta loford. Tidningen yttrar: tOm vi indela de säskilta skulptursakerna på expositionen i goda, dåliga och medelmåttiga, så våga vi ställa Molins grupp Bältespännarne främst bland de goda. Skanlinavien lofvar att gifva bildhuggarekonstens framtida historia en vacker lista af namn. Danmark har frambrast en Thorwaldsen, hvilken intager ett af de högsta, om ej den allrafrämsta platsen bland den nyklassiska skolans anhängare; och nu har Sverge i Johan Peter Molin frambragt en konstnär, som synes vara fullkomligt genomträngd af den gamla kraftiga nordmanna-andan. Ämaet är ett som i alla tider alstrat tragiska resultater — svartsjuka. Dess första början ir antydd på piedestalen som uppbär gruppen och som är prydd med fyra medaljonser i basrelief. På den första sitta två män och dricka ur dessa gammaldags horn; af hvilka vackra exemplar finnas att bese i den danska afdelningen. En flicka häller i mjöd åt en ung karl, stödjande sin arm på hans axel, medan hans kamrat med mulen och vredgad blick åser det företräde son sålunda gifves rivalen; i den nästa medaljoogen ser man hornet slungas till marken och den råe och fule älskaren slår armen om den skrämda flickans lif; i den tredje medaljongen botar ynglingen, med knifven i hand, angriparen med ett coltellada, och nu börjar denna strid på lif och död, som konstnären så skickligt framställt i den stora kämpande gruppen, dervid de fatta hvarandra om handlofven; deras händer äro lyftade för att gifva dödsstöten och segren skall nu tillfalla-den starkare och kraftigare byggda af de två, och Hvem det är, skall en blick på gruppen afgöra. I sista medaljongen. becvi den stackars flickan gråtande knäböja vid sin slagne älskares runristade grafsten. t För att ej tåla om den poetiska känsla, som röjer gig i ämnets behandling, äro dess artistiska förtjenster af den högsta ordning — handling, uttryck, komposition och anatomi vittna om insigter, känsla och kraft. Om något fel skulle kunna anmärkas vore det det, att den äldres venstra och den. yngres högra ben äro i en linie och derigenom störa kompositionen, men detta stod möjligen ej att undvika, då det gällde att uttrycka det fruktansvärda öfvertag som den äldre har öfver sin till undergång dömde vival. Vi böra äfven omnämna, att örhamenterna på piedestalens medaljonger hafva äkta skandinavisk karakter. — Fru Westerdahls afskedsrecett. Sista representationen på kongl. teatern under denna säsong, gifves om lördag till förmån för fru Westerdahl, som. dervid lärer. komma. att bjuda publiken farväl för alltid och lemna teatern, för hvilken hon i läng tid varit en prydnad. Det är en stor förlust för Kongl. teatern att denna utmärkta skådespelerska, ihnrna ännu icke Sammal. elrall afeinkliohet