Aftonbladet – 14 juni 1862, sida 3

)Den så kallade dagens eller stundens politikär väl till största delen främmande för vårt egentliga kall. Men den högre statskonst, hvilken kallas det sånna, rätta lifvet i hjerta och bem och kyrka, är — der vi rätt uppt ga och herrliga 1 som mennirsamlingsÄ hvad som ter i detta lif hafv le att stua så som vi. Der presten eger iakttagelseförmåga och omdöme, är han bland tjenstemän, hvilka lefva och verka bland det egentliga folket, kanske den som bäst känner grunddragen i dettas karakter, dess fel och dygder, folktts umbäranden och fordringar. Om ej detta det väsendilgaste skälet — utån blott traditionen från Sverges katolska medeltid (då biskoparne sutto ådet, det högre presterskapet deltog i herreigen) och behofvet af presternas kunskaper i församlingen under nyare historien (då den iinanistiska bildningen var mindre allmän) — inrymde ät vårt stånd en fjerdedel i svenska folkets representation, så blir dock alltid den xlarseende, erfarne och kärleksrike presten bland ien delen af svenske män, hvilken tydligast iner, visligast vill afhjelpa folkets Dehof i det borgerliga och kyrkliga lifvet. Om än presterskapet som stånd mister denna fjerdedel, skall lock presten i Kristi anda och sinne framdeles såsom hittills i ordets ädlaste betydelse blifva en folkets man, som kämpar för dettas frihet ;ch bildning, skall han af elektorerna i månn valkrets kallas till ett rum i riksförsamlinnär han, genom redbarhet och vänlighet menniska, klokhet som medborgare, trohet. lärare, vunnit allmänhetens aktning och förtroende i det enskilda och offentliga lifvet. Låtom oss då, mine embetsbröder, häfda vår riksdagsmannarätt: den juridiska, hvilken grundlagen oss tillerkänner, den noraliska, hvilken vårt embete oss anvisar; den ena för nutiden, den andra för framtiden: båda för fäderneslandet! Låten svenska folket se att äfven vi, fastän bland de stilla i landena, dock från vår obenärkta men gagneliga verkningskrets aktat på riden, den förgångnas lärdomar, den närvaranles anvisningar, den kommandes kraf; att äfven vi, fastän med små tillgångar, dock äro villiga alt frambära vår ringa men redliga gåfva på altaret för fosterlandets frihet och utveckling, förädling och lycka. Låtom oss, genom vår hofsamhet, klokhet och nitälskan som medborgare, nödga svenska folkets representanter att vänligt och hjelpsamt se till vårt betryck som tjenstemän. Väljom oss alltså, mine bröder, till stundande riksmöte en riksdagsman för hvarjestift, der vårt antal medger dennes aflöning. z Jag vet väl, att hvilka än de valde blifva. skola de troligen icke uträtta några storverk vid den blifvande riksdagen, lika litet som vid den förra. Men hvarje fråga, som icke skall falla. nåste hållas uppe. Så den lifsfråga, hvilken törer oss närmast (lönefrågan); så andra frågor, hvilka i öfrigt angå staten och kyrkan. Hvarje upplyst och redligt bemödande blir till gagn för samtid och efterverld, äfven ora frukten ej straxt synes. Vi utså på en förhoppning för det himmelska fäderneslandet. Hvi skulle vi ej göra sammaledes för det jordiska? Hvarje utsäde för sanning och rätt har, likasom allt annat, sin Ne BRA A!lt som sker stort, sker tyst under förberedelsetiden. Att bestämma skördens tid och frukt tillhör icke oss; men attiden förra kommer, den sednare gifves, lära vi af historien, tro vi i våra hjertan. Bidom alltså andetiden med hopp och tålamod. Jag vet väl att utgiften för våra ombuds aflöning vid riksdagen är en stor penning för de fleste ibland oss. Jag vet äfven, att hvilka än bröderna kalla till det antydda förtroendet, blir det dock för de valde en uppoffring att under en längre tid lemna hem, ekonomi och embete — en förlust, oftast i ekonomiskt, alltid i socialt hänseende. Men hvarje penning, äfven den svårmistliga, är ej bortkastad; hvarje försåkelse, äfven den största, ör icke förgäfves, när både den ena och den andra med modigt hjerta och glad tillförsigt offras som skattepenning åt kärleken till fäderseslandet, det jordiska med sma strider och segrar, det himmelska med sina löften och förhoppningar. Så länge Mose upphöllt sina händer, hade Israel öfverhkandena ; men när hen lät händerna ned, hade Amalek efverhandena. (2 Mosebok 17 kap. 114.) Komminister i — — — stift.