Aftonbladet – 14 juni 1862, sida 2

glömma den ovh henne, :som han aldri mera skulle återse. Ja, hon hade bedragit honom; den tanken brände på hans hjerta och gjorde honom hård och oförsonlig. Han hade ej gjort henne någon förebråelse, ty han lofvade Stephen att skona henne derför, och han önskade sjelf att hålla detta löfte; men i sitt hjerta trodde han att hon bedragit honom, föraktat häns kärlek och betalat den med ctt sken af tillgifvenhet, hvaraf sjelfva minnet plågade honom. De båda frågor han slutligen ställt till henne hade hon besvarat uppriktigt, men på ett sätt som fögartillfredsställde hans sjelfkänsla, och ju mera han tänkte -derpå, desto mer öfvertygades han om hennes falskhet, och desto svårare blef det honom att glömma henne, ehuru hennes namn aldrig gick öf: ver hans läppar. CEN CE Som läsaren ser så vår Hugo Specklands karakter hvarken fullkomlig eller förträfflig; men vi hafva ej heller ämnat framställa honom såsom sådan. Fullkomligheter äro i verkligheten. sällsynta och förekomma ej heller mera så ymnigt i romaner, som förr. Det låg i Hugos natur att gifva det ämne, som upptog honom, en viss färg och form, och sedan föreställa sig att det verkligen såg så ut som hän sjelf skapat det. Hvad han ansåg för en Urigte RER måste också vara det; då han trodde sig besviken, kunde motsatsen ej ens tänkas, och af Stephen, som kunde. gifvithonom en annan åsigt, ville han ej begära någon förklaring. Med hvarje dag förbärdade han sig mera mot allt inflytande af vekare känslor, och biott i ett enda fall. — oron öfver brodrens tilltagande sjuklighet — tillät han hjertat: utöfva. sitt, välde: för jfnigt lade han. med kraftig hand starka bojor derpå, och qväde alla dess varma känslor. Detta var au mera hans egentliga studium, hans trägnaste arbete. Ke a (Forts följer.)